Aftonbladet – 20 augusti 1856, sida 2

-— Re EspÅrance satte sin ära uti att ej förråda huru grymt han led, och öfverallt talades endast om den vidsträckta och intressanta:resa, som han skulle företaga med Jean Moquet. Denne store naturforskare ämnade sig nemligen nu åter ut, för att rikta vetenskapen och genom några nya koloniers upptäckande öka fäderneslandets glans och ära. Emellertid komcentrerade den unge mannen sin smärta inom sig sjelf, han riktigt närde sig med den, och omsorgsfullt instängd i sitt palats, eller låtsande begifva sig ut på jagt i aflägsna skogar, försvann han snart alldeles både ifrån hbofvet och verlden. Man såg honom till och med endast en eller två gånger under alla karnevalsfesterna. Han hade sorgfälligt undvikit Pontis. Fast besluten att för alltid bryta med den stackars gardisten, eftersom hans frånvaro ändå skulle blifva evig, hade han dock beslutat att uppsöka honom aftonen före sin afresa. Espårance ville för sista gången omfamna och förlåta honom, ty denna varma vänskap hade, oaktadt deras brytning, ej slocknat i hans bröst. Han visste äfven af trovärdiga personer huru den arme Pontis blifvit förändrad allt sedan deras skilsmessa, och han grämde sig bttert deröfver. Ingenting kunde trösta.den olycklige ynglingen, utan tyst, dyster och lättretlig, var han lika förändrad till karakteren som till kroppen, och delade uteslutande sin tid emellan den trägna tjenstgöringer och sömnen. ST Dessa båda fordom så bullersamme och lysande unge män hade således försvunnit likt chrysalider. å Inomhus förde Espårance samma lif. Fastan led till sitt slut, och som konungen och det öfriga bofvet under denna itid bebodde Fontainebleau, var det alltid derifrån som den unge mannen hvarje morgon erhöll GaAe