Aftonbladet – 19 augusti 1856, sida 3

hela ert uppförande tydligt bevisar huru litet aktning och vänskap ni hyser för mig. Ack! herr chevalier, säg icke så, jag har ju ingen utom er i hela vida verlden., Men om ni älskar mig, så hvarföre bevisar ni det icke? ... Ni är ung och jag är gammal, det är följaktligen jag som bör gifva er exempel på mod och lugn; och ändå skulle Jag icke tveka att ropa er till min hjelp, om jag kände mig sårad af en kula. Ack! herr general, man har ej alltid dån lyckan att kunna jemra sig då man lider. Dessa ord åtföljdes af en djup suck. Det der kan vara mycket rätt, beträffande hela den öfriga verlden, utropade chevalieren; men jag är Crillon, och åt mig kan man säga allt. Det är sant . . . nåväl hvarföre skulle jag längre dölja det . . . ni ser väl att jag är olycklig ! Du, mitt barn, sade den tappre krigaren med vek röst... Esperance är olycklig! ... men huru länge har det räckt?... tillade hän med förökadt misstroende. . Ack, herr chevalier, dagar göra ju ingenting till saken. Ja, men för icke länge sedan strålade du ännu af glädje. Den tiden är nu förbi... men låtom oss icke mera tala derom. Sorgerna äro en del af lifvet... ochlifvet är oss pålagdt af försynen, således måste vi vara nöjda med det, lika väl när det är godt som ondt. Då jag var lycklig, upphäfde jag ej några böga glädjerop, hvarföre skulle jag. således vara mera bullrande i min smärta? Nej, enda t inför oförutsedda händelser kan jag vara svag, och om jag reser, är det för att ej behöfva utsätta mig för obehöriga anmärkningar eller ett opassande åtlöje öfver en sorg, som jag ähdå icke kan dölja. Crillon skakade sorgligt på hufvuset.