mårmunterHöt, och de mMödstulna foglärne sutö tysta och frusna i de nakna trädtopparne. Till och med sandeh gnisslade annorlunda, nästan olycksbådande, under den promenerandes fötters Esperance vandrade drömmande och dyster af och an i de mörka och ensliga alleerna, när chevalieren varseblef och ropade honom. Den unge mannen vände sig häftigt om vid ljudet af denna så kära röst. Ack! Det är ni, herr chevalier,, utröpade hän, hbjertligt välkommen, jag bade just ämnat mig till er. Crillon stannade orörlig af öfverraskning vid Espårances åsyn. Huru var det möjligt att en så kort frånvaro kunnat framkalla så störa förhärjelser på ett änsigte, hvarest ännu helt nyligen helsa, glädje och ungdom strålat? Med blek pansa, röda ögon, insjunkna kinder och vildt för vinden fladdrande hår, stod Espårance framför sin mäktige beskyddare, och hon log emot honom med detta vemodsfulla behag, som ofrivilligt påminner om en för några ögonblick till jorden återkallad skugga. Också han utropade slutligen chevaliern. ;Det är då en epidemi?..:; Hvarföre är ni bka nedslagen och utmerglad som den stackars Pantis? En flyktig rodnad uppsteg för några minuter på Esperances panna, men han svarade intet. Är det en följd af er oenighet? frågade chevaliern. Förmodligen? Nä, men hvarföre försonas ni då icke ? Det är omöjligt, min hHerre.n Huru!... för en qvinnas skull är det er mening att för alltid förblifva oense... ovänner... Men det får icke ske, harnibieul Esperances rodnad blef ännu mörkare och hans ögon blixtrade af en dyster eld.