Nej, herr chevalier ... nej, min ädle vän ag reser verkligen härifrån.n Återigen till Venedig ? Nej, sade Esperance med djup melankoi, det återstår mig ej mera någonting i Venedig . .. jag skulle der endast finna nya lilanden ... ack nej, jag ämnar aldrig mera itervända till denna stad. Nå men hvarthän ämnar ni er då?... Ni retar alldeles Tförskräckligt min nyfikenhet, unge man. Jag vet icke sjelf, min bäste beskyddare, hvartbän jag kommer att styra kosan ... men ganska säkert blir min resa både lång och långvarig. Hm!... hm!... pustade Crillon efter en lång och tryckande tystnad, under hvilken han på det högsta både ansträngt sitt hufvud och sitt hjerta, för att kunna utfundera orsaken till denna hastiga afresa. Om det varit aftonen före en farlig och vågsam batalj, förmodar jag att ni kommit till mig;... säg sperance, skulle ni ej då ha begärt mitt råd... om också icke min hjelp ... Herr chevalier.n : Ty ni glömmer väl icke... ni kan icke slömmap, tillade chevalieren med lätt darande röst, att jag ända sedan er ankomst ill Paris erbjudit er min vänskap... mitt stöd... att jag vid alla tillfällen försökt att vara er så nyttig som möjligt, .-och ändå, Esperance, brukar jag icke slösa med min rälvilja. : Minnet af er godhet är den enda tröst som återstår mig,, sade EspÅrance, i hög grad örvånad öfver dengförändring, som så väl shevalierens blick som röst undergått, Den enda tröst som återstår er!... men var äro vi då bemma?... hvad har väl händt or för att ni kan beböfva tröst... Åh! jag förstår . .. hela detta hemlighetskrämeri döl