detta? ... man talar allmänt derom ... man förvånas deröfver. Jag vill fly hela verlden. För en träta med Pontis!... Det är då mycket allvarsamt? Ja. Hvarföre har ni icke talat om sammanhånget för mig ? — Jag ämnade mig just till er för att berätta det, svarade Esperance med en så melankolisk röst, att Crillon ofrivilligt ryste. För första gången under hela detta samtal flög nu äfven generalens blick från hans skyddslings ansigte till de honom omgifvande föremålen, och då äntligen märkte han att betjenterna voro sysselsatta att packa in den unge mannens kläder, och det med en skyndsamhet, som icke bådade något godt. Ämnade ni er till mig, Espårance?... Men hvar i Guds namn trodde ni då att jag skulle vara? Naturligtvis i ert palats. Det kunde jag aldrig ha trott, ty enligt allt det bagage, som jag ser uppstäldt häromkring, förmodade jag att ni minst ämnat uppsöka mig i Jerusalem... Amerika eller månen ! utropade chevalieren tvunget skrattande, i hopp att derigenom framlocka ett leende på den unge mannens bleka läppar. Jag skall verkligen resa bortv, sade Esperance med samma dysterhet som förut, och det var egentligen för att förkunna er min afresa, som jag ämnade göra er ett besök. Crillon gjorde en lätt rörelse af otålighet; allt för många symptomer hade sedan hans ankomst förkunnat honom att någonting allvarsamt vore å: färde, och hans misstankar började småningom antaga bestämdare konturer. Jag förmodar att ni skämtar, min Esperance,, sade hjelten mildt, ömt fattande sin gunstlings begge händer.