Hvem har sagt er, herr chevalier, att en qvinna skulle vara orsaken till min brytning med Pontis? frågade Esperance häftigt. Naturligtvis han sjelf. zd Och... och har han äfven namngifvit henne? tillade den unge mannen med en ängslan, som icke undgick Crillons genomträngande blick. Nej. Pontis är en hederlig karl och han har icke gifvit mig en enda detalj om saken; nog att jag brinner af nyfikenhet att erfara hvilken den qvinna väl må vara, som förtjenar att tvenne goda vänner för hennes skull komma i lufven på hvarandra. Men lika godt — Pontis dör emellertid af sorg på sitt håll och så gör ni på ert! Jag tycker likväl att det nu kunde vara slut på de der sjelfgjorda sorgerna. Ni magrar begge två, så att det blir förskräckligt att se på er.-Se så, Espårance, ni är ju hvarken envis eller långsint, ni som icke kan hafva haft orätt och som i allt är den stackars Pontis öfverlägsen, bör också ädelmodigt göra första steget.n Esperance teg med den envishet, som alls tid blir en följd af ett en gång fattadt fast beslut. Crillon kunde ej återhålla ett visst missnöje. Jag har lofvat att försona er, fortfor generalen, jag har till och med talat med konungen om saken. Espårance spratt till. Hvarföre har ni gjort det! utropade han häftigt; bar ej konungen tillräckligt många egna sorger, utan att äfven behöfva lyssna till våra? Hvarföre underrätta monarken om en oenighet mellan Espårance och Pontis? Hvad angår dem väl ho, om? Hvad skall han tänka om denna sak? Hvad skal hofvet säga ? . Ke Den unge mannens missnöjda ton oeh ovan