Aftonbladet – 18 augusti 1856, sida 3

-— a ————— O ÖÅ— — — — — —— VV CC atl sjelf förskaffa dig sälana tillfällen, hvar est du skall kunna utmärka dig. Pontis ville invända någonting. Jag befaller dig att stannan, sade Nonungen vänligt, slående honom på axeln och förstu!et läggande en näfve guldmynt i-hans hand. Vid denna tidpunkt vär en adelsman ännu ärad af att mottaga penningar åf gin konung. Pontis teg och skulle ej en gång ha tänkt på att sluta till sin hand om guldmynten, så vida ej Henrik sjelf tryckt ibop den. Gossen är sjuk, sade monarken, och betraktade med tydligt intresse den stackars ynglingen. Sköt om dig, gardist, så att du åter får kött på benen och eld i blicken. Och med en vänlig nick lemnade den store konungen Crillon och hans skyddsling. Nu har du hört din konungs viljan, sade den tappre fältherren, desertera derföre icke, elake pojke, eller jag Jåter utan misskund hacka dig i stycken. Det vore mig just detsamma, svarade Pontis med tårfylda ögon. Hvad är det?... Ärnar du dig till att gråta, ditt dumhufvud? Det vet jag visst... jag far nu till Paris... och jag Iofvaratt genast tala med Espårance om saken — Harnibieu! ... han gråter ju riktigt ordentligt, den åsnan I inföll Crillon med rörd röst. Sedan den tappre krigaren uttalat dessa sällsamma trösteord, lät han sin hand falla på len olycklige gardistens axal, men det arma benranglet egde ej mera den erforderliga styre san för att bära en sådan smekning, utan len stackars Pontis sjönk långsamt ned på sräsvallen. (Forts.) nn