Aftonbladet – 15 augusti 1856, sida 3

Ja bevars!... nå hur länge såg hon på den?... -Det kan jag icke bestämma... ty... den lilla satungen tog den helt obesväradt med sig, naturligtvis för att plåga mig... Detär, som du hör, ett vanligt qvinnostreck. Men du kan vara lugn, hon skall icke ha den många minuter till... åh! jag skall utan krus genast taga igen den, och dertill ämnar jag lexa upp henne för hennes nyfikenhet, och det med all den stränghet, som detta envisa, odugliga och bedrägliga kön verkligen förtjenar. Esperance hade under detta samtal afbrutit en ros, hvars taggar han en i sender afryckte, utan att hans hvita fingrar dervid förrådde den minsta darrning. Pontis, som uti sina sista ord försökt att inlägga all den öfvertygelse som han både egde och icke egde, afvaktade nu ångestfullt sin väns svar. Det vill säga att medaljongen blifvit bortstulen, sade Espårance kallt. Stulen I... det uttrycket var något för starkt ... Ayoubani lånade den bara; Nog af, du har den icke mera, är det icke så 2 Det är sant, men jag får när som helst igen den. Du vet då hvarest du träffar Ayoubani? Javisst. Nå hvar är det då ? . Der, hvarest vi alltid ha våra möten, vet Jag. Men om hon händelsevis icke skulle heta Ayoubani? Min lilla indianska ?. Om hon lika litet skulle vara en indianska, som vi äro indianer Så du talar Om denna qvinna, det är endast en lös