Aftonbladet – 15 augusti 1856, sida 3

tis vildt, ty ännu aldrig har jag; hvarken vaken eller i sömnen, svikit vänskapen. Hvem har. väl talat. med er om. vänskap, herr. .de -Pontis?, afbröt. Esperance med: högburet bufvud och stolt blick. Jag förmoder att det icke ärstill mig, som ni riktar detta ord, ty det har oss emellan blifvit lika opassande, som saken hädanefter kommer att blifva omöjlig... Kom ihåg att jag redan en gång varnat er... en gång förlåtit er . . . detta återfall sliter allä de band, hvilka hittills förenat oss... Jag skulle fresta Gud, som nyss räddat mig, om jag åter helt oförsigtigt började att tro på er!... Den man, som älskade er, fins icke mera!... ni dödade honom i npatt!..Jag skall visst aldrig hata er, men någonting gemensamt komma vi ej mera att va tillsammans; med undantag af min vänskap öch de deraf följande tillgifvenbKetsbevisen, skall ni alltid ega min aktning, ty ni har flera egenskaper, hvilka förtjena den... Se der allt!... Jåtom oss nu taga afsked af hvarandra,.somdet -anstår tvenne män af ära .. 19GR ifrån handen till hatten och ej ifrån hjertat till handen, som förut ... Nu farväl! Under dessa förfärliga ord stod gardisten orörlig ; .en förtärande feber rasade i hans ;ådror-och ;en--våldsam frossa skakade hans lemmar. Än voro hans kinder likbleka, än purpurröda, och ganska säkert skulle ett vittne till-denna sönderslitande scen ha känt medlidande med den arme felande ynglingen vid åsynen åf hans konvulsiviska ryckningar och fåniga blickar. Emellanåt syntes: han bjuda till attsamia sina tankar, ty: hans läppar rördes och hans händer upplyftes bedjande, men snart sänkte han åter stumt och ödmjukt sitt hufvud. (Forts. följer.)