Aftonbladet – 15 augusti 1856, sida 2

framstälda än vid detta tillfälle... . Hans ögon sprutade eld, och kring hans bleka läppar stod en blodig fragga. Till en början kulikastade han grefve dEntragues, hvars vapen flög igenom de af detsamma krossade fönsterrutorna långt ut på gatan. Derefter vände han sig mot Henriette. Jaså, du vill inte ge mig igen biljetten, vrålade han vildt, nå väl, då skall jag taga den. Med dessa ord kastade han sig öfver den qvinliga afgrundsarden och drog henne ned på golfvet;-då detta var gjordt, sönderslet han med rask, ehuru af vreden darrande hand, spetsarne och sideret, som betäckte hennes barm, och sedan han ändtligen lyckats att få den unga flickans händer, hvilka vildt klöste hans, åtskilda, ryckte ban ifrån hennes bara bröst den vigtiga medaljongen, och ändtligen herre öfver den, kastade han, likt ett tomt skal, tillbaka den usla qvinnan, hvilken. låg der, stum och vanärad, med stirrande blickar och blottad barm framför sin far, sin mor och de främmande soldaterna, hvilka. vid. åsynen af denna förfärliga strid och--denna rysliga seger, blefvo gripna af en sådan fasa att blodet stelnade i deras ådror, och benen vägrade dem sin tjenst. en ändtligen återvaknade Marie Touchet ur den hemska dvala, som för några ögonblick förlamat hennes mod; och fullkomligt itergifven åt sina blodtörstiga begär, skrek hon, med dof röst och en blick, fullt värdig hennes vän, Carl IX: ; i Hjelp! bjelp!. . . hitåt. soldater! ... fort! löden honom!... döden honom!... Familjens valspråk b sade Esperance med ett hemskt leende; men nu känner jag det, och vi skola väl se buru långt j kommen med nig I enad drog han sin värja, och hans starka