Aftonbladet – 15 augusti 1856, sida 2

Knapt fick dem värde ädlingen ögonen på Esperance förrän han stolt utropade: Hvem. är denne karl2n... Men: denne karls hållning .och blick förändrade snart den vördnadsvärde hetr dEntragues tankar; ban blef rädd och började liksom de begge qvinnorna att skrika. ... De af Mårie Touchet aflägsnade lakejerna inträngde åter vid dessa skrik. Hjelp!. .. skrek Henriette, till hälften vansinnig. af. fruktan. s Så fort herr dEntragues hörde dottrens förtviflade utrop, höjde han sin yxa i högsta hugg. , om icke hit, utropade Esperance vid denna syn; eller jag dödar först dig och sedan din fördömda afföda. Grefven stannade orörlig. Min herre! ... nåd!... lugna ert... sade modren ångestfullt till den likbleke Esperance. Nåd!...; nåd!..; ingen skandal ... Fort hit med guldmedaljongen, och jag lemnar erl!... Tyst!... jag hör steg i trappan ... någon kommer till vår hjelp. : Ändtligen skall han. då dö; ty dessa steg äro våra soldaters! ätropade Henriette med af illska förvridna drag. ; Utanför i förstugan syntes nu verkligen flera beväpnade män, hvaraf några spridde sig kring trappor a, och andra uppstälde sig i de angränsande rummen, ehuru den darrande Marie Touchet försökte att hindra deras vidare inträngande. Men knapt hade Espårance sett soldaternas blixtrande värjor, förr än han, likt. ett uppretadt lejon, rusade emot de begge qvinnorna. Det var icke längre en dödlig varelse, beväpnad med mensklighetens svaga vapen; utan krigets och hämdens gud, ty ännu aldrig hade styrkan och straffet förskräckligare blifvit