; Otaliga gånger var hon nära att kasta denn: i afskydda dosa i en brunn, en rännsten, elle; ii floden, men begäret att först öfvertyga sig lom att biljetten — hennes egen biljett — verk I ligen låg i denna medaljong, afhöll henne Talltid derifrån; svekfulla och elaka mennisko; j äro städse de mest misstänksaämma och lätt skrämde, ty de veta af egen erfarenhet ati det i hvarje sak oftast finnes någon sida. i hvilken man kan insticka en list; eller ett I förräderi. i Sedan Henriette ändtligen fattat det beslutet att ej uppbryta medaljongen förr än hon j kommit hem, föll hela hennes otålighet på kusken och hästarne. Men Paris hade på den I tiden hvarken några breda. gator eller någon god stenläggning; tvärtom, denna stad var då alla vagnars dödligaste fiende. Följaktligen var den sköna fröken nära att inkastas 1 evigheten för hvarje gång som kusken, lydig hennes befallningar, påskyndade åkdonets fart. Slutligen blef dock vägen så dålig, att. det ofantliga ekipaget endast helt långsamt kunde slingra sig fram igenom förstadens alla vinklar och ojemnheter. Efter en half timmas halsbrytande färd stannade dock ändtligen vagnen lyckligt och väl utanför det dEntragueska hotellet; porten var öppen, och Henriette ilade med en fogels lätthet uppför trappan. — Redan var den unga flickan bredvid sin mor, och båda samtalade lifligt, helt triumferande, visande hvarandra den dyrköpta medaljongen och otåligt letande efter en sax eller en dolk för att med den brytas upp. den lilla dosan ifall fjedern än:u motstode deras försök, då plötsligen ett förf rligt buller uppstod nere i förstugan; derefter följde höga rop och så käftiga steg i trappan, att de läto som tunga klubbslag. Marie Touchet ilade vid detta oväsen till!