Aftonbladet – 14 augusti 1856, sida 2

———— ND sfver till andra stranden, och ändtligen lyckligt dit ankommen, hoppade han i land på ett ensligt ställe, hvarest han under en tjock ek fullbordade den tysta tacksägelsebön, som han i sin betindransvärda kallblodighet redan börjat under vattnet. Sedan Espårance aftorkat sitt ansigte och litet hämtat andan, steg han långsamt uppför kullen, på hvars spets han några minuter qvarstannade, säker att här icke blifva upptäckt; ty den lilla öns enda invånare bestodo i detta ögonblick endast af några kor, hvilka förskräcka stirrade på den midt emot dem rasande eldsvådan. Hvarföre tackar jag väl Gud för mitt lifs räddning ! utropade Espårance, efter som detta lif numera ändå är slut för mig ... lika godt, ty det är ändå alltid en nåd af himlen att hafva besparat hertiginnan ett enda ögonblicks sorg för min skull... Våra fiender äro således ännu en gång slagne... h, Henriette och Leonora, j begge mot mig sammansvurne demoner, förgäfveg hafven j befalt elden att uppsluka mig... jag lefver, oaktadt de mot mig slungade lågorna, och så länge jag andas skall jag trotsa er ! Den unge mannen kastade nu en sista blick på det brinnande vapenhuset. Oaktadt den förskräckliga hettan och de härjande lågorna, motstod den gamla bygnaden ganska tappert den våldsamma elden, liksom dessa gamla citadell, hvilka oupphörligt stöta tillbaka hvarje fientligt anfall. Höet brann upp, men de tjocka murarne förblefvo stående, och snart slocknade elden alldeles af sig sjelf. I Då Esperance såg den sista röda eldpelaren minskas, sökte hans ögon girigt efter den I lilla ängen, öfver hvilken eldsvådan ännu kaI stade ett klart, eburu småningom aftagande I sken; ock på den gröna gräsmattan upptäckte