också glömde den berusade ynglingen hela verlden för förtro:lerskan, förutseende efter denna vilda dansyra kärlekens ljufva rus. Han hade, som vi redan sagt, glömt hela den öfriga verlden; följaktligen tänkte han ej heller mera på de begge duennorna, hvilka han deesutom redan ifrån början föresatt sig att, så fort tiden dertill vore inne, antingen bortjaga eller också instänga; men okunnige om dessa för deras säkerhet så olycksbringande planer, skötte de sina instrumenter med samma feberaktiga ifver, som Ayoubani dansade; ty liksom gripen af dansens furier, blefvo den unga qvinnans rörelser allt häftigare och häftigare, och krampaktigt omfattande ynglingens lif, drog hon honom oemotståndligt med sig uti de vilda, nyckfulla hvirflarne. Oaktadt denna våldsamma rörelse, bevakade indianskan, liksom de österländske fåerne, med djerf och oafvänd blick Pontis ansigte. Först purprade en oförklarlig eld hans panna, derefter sköto hans ögon blixt på blixt, hans mun öppnades för att framstamma några osammanhängande ord, troligtvis heta kärleksböner, och en slags vild exas upplyste för några ögonblick alla hans drag. Vid denna syn fattar indianskan ännu hårdare omkring den öfverlycklige gardisten, och utan att bry sig om hans allt mer och mer tunga steg, svänger hon oupphörligt omkring med honom, tills slutligen rodnaden på hans kinder efterträdes af en dödlig blekhet. Plötsligen utsträcker Pontis armarne och stannar, liksom gripen af en häftig svindel. Ayoubani betraktar honom lugnt; men blind för den mördande kyla, som ligger i denna blick, nedsjunker han på dynorna med ett skri, hvilket snart förvandlas till en suck! ... Derefter blir allt tyst — Pontis är sanslös, Ayoubani gjorde då ett tecken åt de begge qvinvorna, hvilka genast upphörde med sin musik och skyndsamt aflägsnade sig. Ändtligen ensam med den liflöse gardisten, ! störtar hon likt en uthungrad gam öfver bans orörliga kropp, öppnar med stadig hand den! bårdt åtsittande sidenrocken, och blottar, känslolös som en hyena, detta manliga bröst, på hvilket hon ändtligen finner den på ett silkssnöre hängande medaljongen, Vid denna syn upphäfde hon ett doft otädie1