indianskan nedsjönk, liksom träffad af blizten, på en stol. Huru länge hon sutit på detta vis, visste hon icke sjelf, det olycksbådande-afgrundsskrattet klingade oupphörligt i herines öron, och kring sin handlof kände hon ännu alltid de två brännande händerna, hvilka gripit om den för att stjäla biljetten. Men hos den jernhårda Leonora kunde ej förskräckelsens domning räcka länge; efter en stunds förlopp steg hon långsamt. upp, sträckte. på sina stelnade lemmar, och utan att skänka en enda blick åt den olycklige Pontis liflösa kropp, började hor, -helt lugnt att uttänka en bämdplan. Hvart hade hennes qQvinnor agit vägen?.. förmodligen var det de, hvilk a förrådit henne?... huru upphinna Henrie tte? huru lyckas godtgöra detta skymfliga ne .derlag, mot hvilket hela hennes högmod uppreste sig ?a Hämdbegäret återgaf fr ,,t italienskan de förlorade krafterna; och ef rer att ännu en gång hafva sett sig omkring i rummet gick hon med lugn hållning emot dörren. Men plötsligen återljuda snabba steg i förstugan; essa steg tillhöra ejen qvinna; utomdess krinna ej Ayoubanis medbrottslingar ha dröjt, i det lilla buset efter det som tilldra8. sig. Nej, det är en man som nalkas; han nästan springer, ty Leonora hör tydligt huru hans värja slår emot trappans gallerverk. Dolde väl denna persons ankomst en snara? .. .. Var det icke Henriette nog att ega biljetten, utan ville hon äfven hafva hennes lif?... Kanske var denne beväpnade man den mördare, som dEntraguerne sändt, för att på deras vanliga sätt äfven begrafva denna för dem så farliga hemlighet. Nära på halfdöd af fasa, skyndade L-sonora att gömma sig bakom dörren, sedan hon likväl först af försigtighet släckt ljrisen. Stegen stannade slutligen, förstugudörren gick upp, och snart syntes en mörk skugga trefva sig in i den yttre sale n. Pontis utropade den kände, Pontis!... svara dål... hvar är (51 Han här, mumlade Leonora, af förskräckelse hackande tändrg7 ja, o! då är jag ohjelpligt förlorad. : (Forts. följer )