rop, och sönderskar med sina små, hvassa tänder snöret. Medaljongen var i hennes hand. A Utom sig af nyfikenhet och glädje, ilade hon efter denna seger andfådd oeh med blixtrande ögon fram till ljuset, för att der ändtligen seoch öppna denna hemlighetsfulla dosa, som redan förorsakat så många olyckor. Men förgäfves öfverforo de små, skickliga fingrarne, och de hvassa naglärne den blanka metallen; medaljongen var tillsluten med en fjäder, och denna fjäder motstod alla hennes försök. Lifligt uppretad öfver detta oväntade hinder, förde hon, skumraande af raseri, gulddosans kant till sina lä par; men hvarken tänder eller händer förmådde att härvid uträtta någonting; medaljongen var och förblef sluten. Ett doft jemmerrop lät henne nu plötsligen spritta till. Pontis drömde förmodligen, ty han vred sig som en mask på mattan, och han stötte med ett hemskt buller sin kraftfulla knytnäfve mot golfvet. Denne man är stark som en björn, sade indianskan, han vore nog i stånd att vakna... men om han gör det, skall han döda mig... således ingen oförsigtighet... Hemma hos mig, skall jag snart nog med en sax eller en knif få upp denna fördömda dosa... Ja nu, tillade hon med ett triumferande leende, må Henriette gerna störta Gabriella ty Leonora håller Henriette ! ? Och med ögonen stadigt fästade på Pontis som nu lugnat sig, sökte hennes händer otåigt efter klädningsfickan för att i den nedlägga medaljongen. Men i samma ögonblick, som hon skulle stoppa ned den, ryckte tvenne bänder med olixtena snabbhet den hemlighetsfulla skatten ir hennes hand. Utstötande ett doft rop, vände indianskan ig om. Henriette dEntragues stod framför renne. Den unga flickan var blek, men henes ögon lyste af en infernalisk glädje. Tack!... tusen tack, min goda Leonora, itropade Henriette med grym ironi, jag ser tt din besvärjelse lyckats alldeles förträffigt. Na dessa ord utstötte den unga flickan n skrattsalfva så hemsk som om den pigått I rån en afgrundsandes läppar; oeh den falska