Aftonbladet – 13 augusti 1856, sida 2

RS II För att uttrycka O, hvilken lycka, slår man ihop begge händerna och slungar passionerade blickar mot taket: Nej, sade Ayoubani med en liten, alldeles förtjusande rynkning på öfverläppen. Inte ensam ! Nej . .. Mina två fruntimmer vara i min bärstol. Desto bättre! bara de inte äro här, tecknade Poöntis. De måste vara med mig. Åh nej. Åh jo. Pontis brydde sig naturligtvis icke om att utfundera hvarföre de begge till Ayoubanis bevakning utsedda qvinnorna så lugnt stannat utanför, i stället för att genast komma med in i huset, hvarest deras närvaro kunnat vara nödvändig. Ayoubanis ansigte uttryckte en så verklig smärta, och dennå smärta gjorde henre så oändligt vacker, att Pontis glömde allt annat, för att endast uppsluka henne med sina -ögon. 5 Nu, vi måste hämta dem hit, fortfor Ayouani. Ja, men hvarföre? klagade Pontis. Ayoubani måste... Monzol befaller ..:. Pontis sänkte bedröfvad hufvudet mot bröstet och suckade djupt. Indianskan rördes förmodligen af denna sorg, ty hon syntes plötsligen falla på en ny, lycklig id. Hon teste sig hastigt, och sedan hon först med ett vällustigt behag sträckt på sina fina och böjliga lemmar, kastade hon behagsjukt tillbaka hufvudet och intog leende en dangande persons position. I denna ställning var den unga qvinnan verkligen skön och tjusande som dansens gudinna, Icke underligt derföre, om Pontis med vild passion rusade fram för att sluta den nymflika varelsen i sina armar. Men indianskan stötte honom tillbaka och visade med fingret på dörren. Vill ni att jag skall gå, grymma! dekla merade gardisten,