Aftonbladet – 12 augusti 1856, sida 3

VN MM såg någonting glänsa under min rock... det behöfves ingenting mera... Indianskorna svärma för allt som blänker, det vet ju hela verlden ... Jag, som interär någon indian, skulle också undra, i fall jag upptäckte en medaljong på Ayoubanis bröst! ... himmel! ... Ayoubanis bröst! utropade Pontis med en verklig gnäggning, Men hon kommer icke, ehuru natten redan längesedan inbrutit. Skulle Esperance ha bringat mig otur?x Pontis återbörjade derefter sin otåliga vandring på gärden, och öfver tjugo gånger titfe Hnd ut igenom porten för att se om ej den älskade snart syntes till. Plötsligen återljöd på afstånd det ojemna bullret at en bärstol. Denna bärstol vek in på den gata, hvarest det lilla huset var beläget; den stannude utanför porten, Pontis tviflade icke mera, det var verkligen hans Ayoubani. Gardisten öppnade hastigt porten, och enligt sin vana ställande sig så, ätt han ej skulle kunna blifva sedd af någon annan än sin käreks föremål, drog han häftigt den från hufud till fötter i en vid kappa insvepta indinskan-ur bärstolen. Utom sig sf kärlek och glädje, lyfte han senast upp den lilla qviunan och bar henne på sina kraftfulla armar ini en af det hemt ighetsfulla husets salar, hvarest de vällukande vaxljusen redan länge brunnit, och der äväl de tjocka .sammetsväggarne som de njuka golfmatworna förhindrade hvarje yttre: jud att intränge. Avöubani låter med drottninglik värdighet sardisten nedsätta sig på golfvet, kon motta ser buketten och beundrar den, hon småler ch luktar på htarja enskilt blomma, hon syes nöjd. (Forta. följer.)