Aftonbladet – 11 augusti 1856, sida 3

af dessa ord liksom idealiserade skönhet endast kunde jemföras med erkeenglarnes strålande bilder. Säg Gabriella, skulle det verkligen vara sant?... kan en så stor lycka vara möjlig ? Jas, svarade hon med leende mun, men tårfylda ögon. Hvilken däre är jag ej! utropade nu Espårance med dof röst, hon gret nyss, hon hade gråtit, och hennes ögon fyllas äfven i detta onblick med tårar; huru kunde jag väl då tro på dessa berusande ord, hvilka så litet öfvensstämde med hennes oöfvervinnerliga smärta?... Säg, huru skall ni kunna blifva fri, Gabriella? ... det vill säga fri och lycklig ? Hon iakttog några minuters tystnad, som om hon derunder ville, samla sina tankar och med ens förjaga de moln, hvilka ännu beskuggade hennes panna. Denna ömma själs strid emot ett okändt lidande gjorde slutligen Espårance alldeles utom sig. Ni ser, sade han h t, att er tvekan d r 0 Hå 1 de lg ER sed EN up Peter Ma ör de ad såm 5. Nr ån? HN Re r ål a vy Det. e je RR av —-— : vg n de AHA hos ET EO fåra 3 IAef Hör bön en nåde förste pl Rd Ja Are TR ; me : lltta ale SAMLAR e TA