Aftonbladet – 11 augusti 1856, sida 2

lifvit kultusititister, utnämdes Monrad till fverdirektör för borgareoch folkskolorna, wvilken be attning han ännu innehar. Kort eftef sedan Monrad utträdt ur miniteren, valdes haii till ledamot af riksdagen, ler han sedermera spelat en mycket fratrrädande rol. Det är få statsmär, hvilka i len grad som han hastigt kunna finna sig illsätta i svåra situationer, liksom han äfvet! ir i besittning af en ovanlig förmåga att hitta vå råd och utvägar äfven under de mest förviflade omständigheter. Han misströstar allrig, utan förstår, bäde då ban hörer till det segrande och till dei förlofande partiet; att ned lätthet anvisa medel till att lösa förveckingarne. Hans planer och förslag äro stunlom något öfverraskande och synas mera vara Tukter at ett subjektivt, ofta genialiskt inall, än framgående ur den politk, som han ljest hyllar. Det är som om hans lätthet att inna utvägar stundom bragte houom till att betrakta resultaterna med hkgiltighet, liksom let äfven stundom synes, som om han fuine tt visst nöje i att visa, huru sinrik han kan vara. Då han derföre ofta föreslår något utan att i förväg ha rådfört sig med sitt parti, nänder det icke sällan, huru mycket värde detta än sätter på honom,att han dock kommer utt stå tämligen ensam. För öfrigt är det icke blott i de mera omfattande och allmänna poliiska frågorna, som Monrad uppträder såsom en mäktig partiledare; äfven 1 diskussionen öfver de flesta, ja nästan alla speciella lagförslag har han deltagit med ovanlig sakkunskap och talang. Han har sålunda utöfvat ett stort inflytande ej blott på på de särkilta lasarne om kyrkooch skolväsendet, utan äfven på alla de nya lägarne om jordegendomsförhållandena, kommunallagarne, presslagen, med ett ord på nästan alla grenar af lagstiftningen. Liksom Monrad i egentlig politisk insigt och talang står bland de främsta, så är han ock i synnerhet sisom parlamentarisk kapavitet ovanligt rikt begåfvad. Han tager vanligtvis ordet först längre fram i debatten och zenomgår då med en viss bredd, men med mycken tydlighet och riktigt från grunden motpart ets påståenden. När han då har upplöst dessa, låter han dem antingen helt enkelt falla ned såsom någonting som icke vidare har någon betydelse, eller också — hvilket är vanligare — skärper han till slut sina skäl med en icke sä!lan mycket skarp och träffande :roni. Men är det vigtigare saker, der det kan vara fråga om att appellera till känslan eller passionerna, gör han också, efter att länge ha uppehållit sig vid det toma eller falska i motståndarnes påståenden, så att dessa nästan blifvit alldeles utnötta, en plötslig öforgång till att med mycken styrka, till och med med patos försvara sina åsigter, och ehuru han visserligen har sin största kraft som ironiker, utöfvar dock en sådan vid särskilta tillfällen använd patos ofta samma verkan som en ström, hvilken rycker med sig allt hvad som är i dess väg. När Monrad sålunda, i gendrifvandet af motpartiet och framställningen af sin egen saks rättvisa och riktighet gått i realiteten tämligen långt och i formen tämligen skarpt tillväga, visar han dock ofta i de fordringar, som han till slut uppställer, en oväntad moderation, hvilken hans premisser icke berättigade att vänta. Detta gör mången gång icke blott stor verkan i den sak, som är före, utan ger äfven hans uppträdande i sin helhet en prägel af moderation, som motståndarne nödsakas att erkänna, ehuru. de i sitt hjerta icke medgifva det, utan i allmänhet synas tro, att han väl af klokhet är moderat, men i sjelfva verket förer långt mera i skölden än han visar. Orla Lehmann uppträdde redan för öfver 20 år sedan såsom politisk talare och skriftställare, och väckte genom den stora lätthet och liflighet, hvarmed han uttryckte sig i tal och skrift, en utomordentlig uppmärksamhet, synnerligen äfven derigenom att det dåvarande s. k. danska kansliet två gånger aktionerade honom, den ena gången för ett tal, som han höll i en folkförsamling på Lolland, andra gången för det tal, som han höll i ridhuset vid studentfesten 1845, för hvilket den allmänna åklagaren fordrade att hans Legeme skulde i fire Stykker parteres og hans Hoved settes paa en Stagec, på samma gång han bittert och hånfullt apostroferade Lehmanns uttryck i nämde tal: om tio år sitta viifurstarnes eller folkens råd — såsom höjden af oförskämdhet. Tre år derefter var Lehmann minister. Han inträdde i Marsministeren såsom minister utan portfölj. Såsom sådan blef han i diplomatiska uppdrag skickad till Tyskland och England, ett värf hvartill han dock, till följd af en viss framfusighet och ungdomlighet, kanske var mindre lämplig. Efter att ha utträdt ur ministeren utnämdes han till amtman i Verle, och har såsom sådan ådagalagt mycken verksamhet och duglighet. I några år höll han sig tillbaka från politiken, tills han 1851 valdes till ledamot af Folkethinget. Här spelade han emellertid blott en mindre framträdande rol, hvaremot han i Landsthinget, der han senare fick säte, intagit en mera betydande plats. Denna har han i synnerhet vunnit genom den ifver och ärliga värma, hvarmed han ständigt förfäktat danskhetens och frihetens sak, så väl som genom sitt verkligen klara förstånd och den outtröttliga arbetsamhet han visar både såsom embetsman, i hvilken egenskap hans skicklighet är allmänt erkänd, och på riksdagen, der hans villighet att påtaga sig svåra och ofta otacksamma arbeten gjort honom till en ständig och inflytelserik ledamot af de flesta komiter och utskott. Deremot har hans parlamentariska talang, som vid början af hans politiska upper höfde ej en gång gömma sig, utan begge kunde vara fullkomligt agna under dessa korta timmar, som de ändtligen skulle få egna ät hvarandra. De, hvilka utifrån sågo Esperance inträda i huset, skulle ej en gång kunna hysa några isstankar öfver en handling som skedde så