Aftonbladet – 9 augusti 1856, sida 2

en liten tigrinna, för att rycka medaljongen ifrån mitt bröst... derefter följde vår egentliga strid, hvilken dock oupphörligt uppblandades med vapenstillestånd och parlamenteringar. på fe Nå, på hvilkens sida stannade slutligen segern ? frågade Esperance med rynkade ögonbryn. ; Är det allvarsamt som du gör mig denna fråga ? inföll Pontis, och en mörk rodnad betäckte hans pannna. Javisst I Då skall också jag svara lika allvarsamt. Nåväl... ;Hör på, min bästa Ayoubani! sade jag till min lilla gula dufva; om ni röra det der, jag genast slå er på de små fingrarne, och sedan jag strax skilja -mig från erx Nå, förstod hon ? Alldeles förträffligt . .. hon blef naturligtvis först litet stött och gjorde min af att vilja gå, men som Ayoubani förstod att mitt beslut var oåterkalleligt fattadt, envisades hon icke längre, utan gaf småningom med sig, och vi skildes slutligen som de bästa vänner i verlden . .. Jag på likväl först svära att det var en relik af den helige Taurentins.s Pontis, sade Esperance, från NIER ut denna löjliga berättelse ej förmått JB enda moln, RE igen medaljonge! efalls ? är nl igen biljetten, Pontis, det är ju icke svå t att förstå... jag finner den verkligen ej mera i säkerhet hos dig. Är du tokig! Sr : Tvärtom, jag är försigtig... gif mig nu igen biljetten ! Esperance! . .. Espårance, vore det möj ligt att du skulle kunna misstro mig? frågade Pontis vekt. Ja, det gör jag ... Den man, som älskar en qvinna, rår ieke Mera om sig sjelf. I dag