Aftonbladet – 8 augusti 1856, sida 2

kommer, hämma Rysslands inkräktninigar i norra Europa. -Fullkomlig frihet för sjöfarten i Östersjön är ett steg i denna riktning. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 30 Juli. Spaniens angelägenheter lpptaga nu helt och hållet allmänna uppmärksamheten. Man inser ej ännu rätt klart krisens lösning. Underrättelserna från gränsen äro emellertid gynsamma för drottningens regering. Enligt dessa anderrättelser skulle Saragossa ej kunna hålla sig länge, men cbestämda rykten tala om talrika prönunciamentos, som ega rum i flere provinser. Det är tämligen allmänt erkändt, att uppresningen är i aftagande. Det är i synnerhet i Arragonien ocn Katalonien, som den egerl, sin styrka och utsigt till framgång; och oml; den nu blir dämpad i Saragossa, likasom den förut blifvit det i Madrid och sedan i Barcellona, så kan man lätt sluta till utgången, och ehuruväl med Spaniens fysiska och politiska konstitution en upprorisk rörelse der-kan vara en hydra med tusen hufvuden, äro dock obe-l. stridligen de ofvannämda städerna de förnämsta af dessa hufvuden. De andalusiska pronunciamentos, de i Malaga och Granada t. ex., anses, med skäl som jag tror, af föga vigt i frågan. De äro, säger en af våra tidningar, korollarier till hvarje politisk kris i Spanien, och. äro i grunden främmande för politiken. Det är en affär för de engelska smugglarehusen i Gibraltar, hvilka aldrig släppa detta tillfälle ur händerna att trotsa spanska tullväs ndet, och att med väpnad hand införa så mycket varor som möjligt i de smyghål, hvilka smugglarne inrättat längs efter kusten. Så snart saken lyckats, och sedan några af dessa smugglare, ovigare än de öfrige, fallit i karabinierernas händer och blifvit landsförvista, återvänder nationalgardet till sina hem, man upphör att sjunga Riegohymnen, och det åt sig sjelf öfverlemnade pronunciamento faller i backen. Jag öfverlemnar åt er denna uppskattning af de politiska rörelåekrafteriia i Granada och Malaga. Härmed. må nu vara huru söm he se allay att Spanien ännu befinner sig i första st, såinakten af den nya dram, som der nu uppföres. I Att besegra resningen eller åtminstone tygla densamma är ingalunda det svåraste. Den stora svårigheten består uti ätt veta; buru man efteråt skall styra. Det är visserligen lätt att nedskrifva på papperet, att man vill införa ett system, lika skildt från anarki som från despotism; men att tillväzabringa ett sådant system, att tillvägabringa det i Spanien, detta är ett problem, som har en viss analogi med quadratura circuli eller den filosofiska stenen. Hvad dessa justemilieusystemer angår, så är det ej anhängare som felas dem. Jag tror för min del, att i sjelfva verket dylika systemer öfverallt ha majoriteten för sig, men denna majoritet utgöres af personer, förståndiga, sarlsade, vänner af lugn, egnade åt familjelifvet, åt omsorgefna oin sina små affärer; och hvilka just derföre äro töga lämpliga att försvara de fält, der de bo, med den kraft som fordras för att möta vår tids stormar. För att kunna styra emellan partier, lågande och beredda till allt, måste man ha för sig ett pafti, om ej af samma temperament, åtminstone ganska bestämdt, och som från förnuftet hämtar en anda af handling och beslutsamhet, öfverlägsen den som de motsatta partierne hämta från lidelsen. Detta iyckliga fenomen, hvilket vi i Frankrike helt och hållet saknat, skall det väl uppenbara tig i Spanien? Jag önskar det af allt mitt hjerta för: mensklighetens heder och för spanska folkets framtid men det synes mig, jag upprepar det, ganska tvifvelaktigt. Man ser ÖDonnel, som redan känner sig besvärad af sin ställning, Kamärillan börjat fedan, som man kunce, vänta sig, sticka upp hufvädet Upproret-är knapt trampadt under fötterna, förrän man begynner betrakta ODonnel som en person, hvilken inan, råste, skilja från verket för att sätta i spetsen för regeringen Coneha, Narvaez och andra chefer. för det ultra-reaktionära partiet. ODonnel blir just härigenom nödsakad att söka sin stödjepunkt hos progressisternas parti, hvilket skulle vara förträffligt, så framt man ej ifrån progressisternas arti fölle ned till revolutionärernas parti, hvilket står det förra ganska nära. Då man hos folk, der detta bestäriidt konstitutionella och fasta parti, hvarom jag nyss talat, ej finnes, söker efter stöd, så är det som man först -åträffar så löst, att man känner behofvet af att gå litet längrey:i hopp att träffa på någonting fastare, och så kommer man så att säga ur det ena lagret efter det andra, ända till det, der vulkanen befinner sig. Naturligtvis har man; så snart spanska oroligheterna visat gig antaga stora proportioner, börjat tala om Frankrikes intervention. Flere ha till och med, anseende kejsaren i hemlighet vaggad i alla dessa drömmar om, makt, hvilka förvillade hans onkels snille, trott honom vara ganska benägen att bereda sig en ingång i Spanien. I min tanke är detta ett ganska falskt sätt att bedöma Napoleon III. Jag tror tvärtom, att han förträffiigt förstår, hvaruti hans politik måste skilja sig ifrån Napoleon I:s, och att han, långtifrån att betrakta äregirigheten såsom det för honom lämpligaste medlet, räknar moderation i styrkan uti sitt förhållande till fträmmande makter såsom ett af de säkraste medel att stadga sin familjs bestånd ibland Europas dynastier. För öfrigt har han nyligen tillkännagifvit sin mening öfver de spanska tilldragelserna i en ganska märklig artikel i Monitören, och som från hans sida innebär — i stället för en militärisk intervention, som ingenting ännu kan ge anledning att förmoda — en moralisk intervention i Spaniens ställning. Artikeln gillar till en viss grad, hvad som. skett på halfön, emedan den deruti ser löftestecknet till en fast konstitutionel styrelse i Spanien. Frankrike, tillägges det, kan ej tänka annorlunda, enär det inom Europa representerar 1789 års idder: men denna förklaring måste