Aftonbladet – 6 augusti 1856, sida 2

skogsbörd egnad mark, i strid met vilkoren för erdentlig hushållning och utan ändamål af odling, så afbrukas, att hrarken fröträd, ungskog eller växande plantor finnas qQvar å marken till den mängd e skäffenbet, som sakkunnige män pröfvä erfordfas för fullgod återväxt med afseehde å skogens art och öfriga natärförhållanden.s Efter min uppfattning skall dentia definition på skogsförödelse, långt ifrån att vara tillfredsställande, gifvå många ånlednivkar till tvekan både kos der, som skola lyda lagen, och hos dem, som skola angifra öfverträdelserna eller använda botemedlen. Första t-iflet uppstår vid besvarandet af frågan: hvad menss med en skogstrakt? Hvilken större eller mindre del af en enskilt medborgares skog är det, som man icke, på det sätt lagstiftaren ogillar, må utan äfveniyr af åtal afverka? Ridfrågar man språkbriiket, så förstår man Vänligen med ördet säkogss träkts icke några få tunnland, utan en skogsareal af större utsträckniog. Men skall nu detta psräagrafens uttryck efter språkbruket förstås, så Blefve hela lagstiftniogen i denna denna del utan tillämpning å skeende misshuskållting Vid alla åe privatskögar, hvilkas vidd hvar för sig icke har den utsträckning, att hemmanets hela skogsmark kan erhålla den mera omfattände benämning lagstiftaren begagnar, under det att; i motsats häraf, en sammanhängande skogsegendom säkerligen på många ställen finnes, der den sreal, som i anseende till sin storlek kan erhålla bevämningen skogstrakt, utgör ett mindre tunnlandtal, i förhållande till hela skogen, äv som årlisen får, enligt vilkoren för ordentlig hushållnings, niverkss. Å skogstrakter får afbrukning itkt ske mot vilkoren för en regelbunden hushållning och ej så, att ej etttillräckligt antal fröträd, ungskeg eller växande plantor å marken finnas qvar. Vore nu dessa vilkor för en rationel skogsåushållning samt kännedomen om de antydda utvägarne till beredande af återväkt allmänt kända förhållanden, skulle hös den enskilte skogsegaren visserligen ingen villrådighet ega rum, huruledes han laglikmätigt eger att draga frukt af sin skogsegendom, men då så icke är, utan denna kunskap äonu här i landet är inskränkt till högst få personer, och man till och med erfarit, huruledes emellan forstmännen sjelfva meningarne äro delade ej. blott i fråga om den störte eller mindre skogsafverkning, som med skogens framtida bestånd årligen må ega zum, utan äfven i fråga om tjenligaste sättet för årsproduktionens uttagande ur skogen, så blifver föreställningen lätt om den bekymfhersamma belägenhet, bvati dessa föreskrifter skola försätta den enskilte skögsegåren, som. visserligen icke vill bryta mot lagej, men ingalunda försaka nyttjanderätten till sin sgendom, Måhända skall vbestämdheten i dessa lagens uttryck anses afhjelpt derigenom, att bedömandet är öfverlemnadt åt de sakkunnige -männen ? Men om man äfven vill antaga det otroliga deruti, att i alla landsortet af Sverges vidsträckta rike skulle finnas tillgång på personer med enahanda förmåga att uppfatta lagstiftarens mening med dessa 4S:s stadganden och lika god vilja att dem tillämpa, så äro likväl inom skilda orter af landet, t. ex. Norrlands ofantliga skogstrakter och Vestergötlands slättbygder, begreppen. om hvad som är rätt-och tillbörligt iskögshushållningsväg så-kolossalt olika; att svårligen genom de-ssakkunnige männens mellankorast den likhet i lagtillämpningen kan förväntas, som utgör en-af hvarje-samhällsmedlems mest. rättmätiga fordringar: Men .om jag äfven: går än. längre i -antågandeny eller af möjligheten att bibringa de, ssakkunnige männen ialla provinser likartade. åsigter om en ordentlig skogshushållnings, fordringar, så kunna-de likväl omöjligen bedöma, om den afbrukade skögstraktenv är i förhållande till .skogens. hela vidd större, än vilkoren, för, sådan hushållning tillåter skogsegaren ärligen afbruka, utan att bestämdt känna hela skogens arealvidd, eller rättare, då en ordentlig hushållning skall tagas till grund för bedömandet, huru stor hela skogens grundmassa var, inhan den anmärkta afbrukningen företogs; ty grundmassan och kubikinnehållet af det virke, som blifvit afverkadt, äro ju de begge faktorer, emellan hvilka jemförelse bör verkstillas. Känaoedomen åter-härom, då en egendoms skogsareal väl i de flesta fall icke finnes uppmätt och endast högst undantagsvis till sitt virkes innehäll taxerad, lärer icke kunna vinnas annorledes än genom en nogsrann och långvarig undersökning och med biträde af kunskaper, hvilkas tillvaro icke kan förutsättas hos de sakkunnige männen,, derest äfven deras enskilta angelägenbeter kunde medgifva dem den för undersökningars verkställande erforderliga tid. Äfven jag har, efter måttet för min tankeförmåga. anstränbt densamma; för att söka åstadkomma en nog tydlig lagbestämmelse uti ifrågavarande fall; men dervid icke furnit mig lyckas bättre, än jag anser komitens pluralitet hafva gjort, likasom jag ej heller funnit hågot anvat af de förslag äntaägligt, som i enahanda syftning blifvit under komitens öfverläggningar i detta ämne af andra ledamöter framstaldt. Men om äfven dessa mina åsigter skulle vara oriktiga, och således; i motsats af hvad jag föreställer mig, definitionen i 28 på sådan skogsförödelse, som borde hämmas, innebära tillräclig tydlighet och bestämdhet, så kan jag ändock icke för min del medgifva, att den för skogsförödaren i 27 bestämda påföljd innefattar den garanti för skogarnes bibehållande, man dermed velat till statens säkerhet åstad: sommar Påföljden skulle. nemligen: endast. blifva et förbud för egaren-till-skogen, att anlita den annor: ledes än till hemmanets oundgängliga behof; mer om denna: påföljd i och för sig i de flesta fall blif: ver föga afskräckande, anvisar den dessutom sSkögs: egaren ;eu säker utväg att undgå den, ty om har drifver förödelsen till det yttersta och ställer så till att afbruknisgen göres hastigt och radikalt, blifve den återstående skogens begagnande utöfver husbe hofvet en ren omöjlighet, och för skogsförödaren svingande att hållas inom denna gräns behöfves allts hvarken viten eller bevakning: På ofvananförde grunder, hvartill ännu mång skulle-kunna läggas, om jag ej fruktade för stor vid lyftighet,. kan jag icke instämma i hvad komiten 7, 28, 29 och 30 45 föreslagit, hvilka åS följaktliger enligt min-tanke, böra utgå ur förslaget till förord ning om skogarne i. riket. För min del misströsta jag ock icke om att vinna det mål, som med förändtad skogslagstiftning åsyftas, om äfven-desser nående endast sker småningom. Att på en gång bot ett allmänt existerånde, sedan sekler djupt inrotad sambhällssår, lärer icke lyckas, ehvad läkemedel ma än må föreskrifvå, och fosterlandsvännen bör glädja: allenast sådand åtgärder kuonä anordnas och genom föras, som antagas med-säkerhet skola leda på fö: bättringens väg. 3 Vi tro dogs anmärkningar vara af sbeskal fehhet. alt icke böra eller kunna förbises. vi den ytterligare. pröfning;.som komitens för lag har attgenompgås och inför hvilken förslage i denna del svårligen torde komma att bestå frmiknessneomee—ko—ssktn— — Vi meddela på ett annat ställe i blade de af Kongl, Maj:t faststälda bolågsreglo för en enskilt bank i Stockholm, hvilka-genon jen i dag utgifna numern af författnings samlingen blifvit kungjorda: Vi önska oc hoppas, att den bank, som sålunda nu blifvi