Aftonbladet – 4 augusti 1856, sida 2

Allt det goda, din åsna! utropade konungen och slog mig med knytnäfven på axeln... Döm om min glädje, mitt herrskap!... När konungen kallar mig för åsna, är han alltid vid godt lynne, och så snart jag märkte det beslöt jag strax att begagna mig deraf. Åck, ers majestät, inföll jag, den olyckligaste vid allt det här, det är onekligen den stackars fröken dEntragues! Jag får väl försöka att trösta henne, svar rade konungen. En vansinnig glädje upplyste faderns och modrens ansigten, men endast ett förakligt leende krökte Henriettes purpurläppar. I Tröstav, mumlade hon. Verkligen! I Nederlaget är då åtminstone icke på vår I gida! mumlade dEntragues. I Nej, Gud ske lof! svarade la Warenne och fläktade på sig med sin hatt. Men tack vare hvem 2 I Åh, tro mig, men bäste herr la Varenne, i vi skola nog vara tacksamma, försäkrade I Marie Touchet. I Hvilken omätlig lycka, afbröt grefven af ! Auvergne. .Henriette sade det ju strax, min son... Ni ville ej sätta tro till spåqvinnans förutsägelse; nu ser ni sjelf. I Men Henriettes belåtenhet var ej så stor som föräldrarnes; uti denna förmenta seger fann hon sitt högmod ej nog tillfredsstäldt. Huru, min herre, stammade hon vänd till La Varenne, detta är således allt hvad hans majestät gifvit er i uppdrag att säga I mig? Det som jag vidare har att tillägga, min fröken, svarade la Varenne oförskämdt, amår ste jag meddela er emellan fyra ögon.o I Och med dessa ord drog han den unga I fliekan, som utan metsträfvighet följde henom,