Aftonbladet – 2 augusti 1856, sida 3

gar han tillförene gjort om bristfälligheterna i Finlands försvar och svårigheterna att der med framgång mot en öfverlägsen fiende föra en vinterkampanj; men han, liksom den lilla finska hären, fick der äfven tillfälle att förvärfva sig en i Sverges historia oförvansklig ära. Döbeln sjelf har om detta krig endast lemnat korta anteckningar, men utgifvaren har efter andra källor, till stor del efter honom särskilt af i kriget deltagande personer meddelade memoirer och berättelser, sammanstält en skildring af krigshändelserna och den del v. Döbeln tog i dessa; och han vederlägger ofta de mindre riktiga uppgifter, som härutinnan förekomma i äldre utgifna berättelser om detta krig och specielt i Björnstjernas anteckningar. Vi beklaga endast, att utgifvaren äfven här visar en rädsla att anföra namn, som i memoirer, hvilka på intet sätt höra till chronique scandaleuse, utan innefatta verkliga bidrag till historien, synes föga vara på sin plats. För denna arbetets nödvändiga uppvift att sprida k.arare och tillförlitligt ljus öfver historiska tilldragelser synes utgifvaren ej ha gjort sig full reda; han anför i texten hela långa stycken med citationsstycken, utan latt uppgifva hvarifrån de äro citerade, och meddelar äfven i noter och i långa, stundom flera blad upptagande parenteser särskilta anmärkningar och berättelser, hvilka han undertecknar B., v. R. o. s. v. utan att närmare angifva hvilka dessa sagesmän äro och derizenom gifva en ledning för omdömet om den trovärdighet, som kan tilläggas dem. Det är bekant, att äran för segern vid Lappo till största delen tillhör Döbeln, som i spetsen för sina björneborgare stormade och intog Storbyn; men mindre bekant torde vara, att man för denna seger torde ha att tacka stt ordresbrott från Döbelns sida. Under det v. Döbeln anryckte, hade Adlercreutz, som förde befälet, då excellensen Klingspor såsom vanligt var långt borta från hvarje ställe der man kunde lukta krutrök, fått några falska underrättelser om något företag af ryssarne vid Alapää, hvarföre han sände stabsadjutanten Björnstjerna till Döbeln att befalla halt ler han befann sin; hans brigad var här, på ett sädesfält, utsatt för en mördande eld från byns och efter en stund och innan tillåtelse dertill ankommit, stormades byn af Döbeln, och dagens öde afgjordes. . Vi meddela här ett par detaljberättelser härom. Den sagesman, som utgifvaren kallar vår gamle björneborgare, berättar följande: Den 13 om aftonen stod armån i Kauhava 1, mil från Lappo. Ryssarnes förpost var ej långt derifrån. Om natten afsändes karelska jägare, att fördrifva denna förpost, men blefvo sjelfva tillbakadrifaa. (Det var här, då den svaga karelska bataljonen måste vika, som A:z otålig skall utbrustit: Vi skola fram, men de tusan dj—e gå i stället tillbaka. Major Tujulin, ryck ni nu ut med Savolax jägare, de vika aldrig tillbaka,. Och väl rättvisade de förtroendet!) För savolaxarne måste ryssarne nu dansa undan, ehuru icke såsom flyende, men envist stridande steg för steg: armån följde sakta efter dem. Då striden flera timmar varat, på ett utmärkt sätt underhållen af dessa jägare, som under förra kriget varit Björneborgarnes trogna vänner, gingo några af de sistnämde till general A:z, begärande att få aflösa Savolax jägare. Vänta mina herrar, blef svaret, det blir väl er tur. Framkommen till en höjd vid slutet af skogen, gjorde armen halt. Lappos stora åkerfält låg för oss och ryska armån stod uppstäld vid byn. Andra brigaden hade gått den 3:dje i marschordningen: v. D. befaldes nu fram, att börja anfallet. Nedkommen under höjden, der det öppna åkerfältet började, emottogos vi af ellen från fiendens alla batterier och från den växande rågåkern, dit de ryssar kastat sig, som gått undan för Savolax jägare. v. D. fortsatte sin marsch framåt i kolonn. Det måtte hafva sett rysligt ut från höjden, der armån stod, emedan A:z skickade ner stabsadjutanten Björnstjerna till v. D. med befallning att göra halt och kasta sig ned i skydd af den växande rågen. Befallningen åtlyddes. Men en stund derefter hördes hurrarop och byn bestormades. Detta orderbrott var ej v. D:s fel. Många beskrifningar äro utgifna om denna affär, men ingen har nämt, vetat; eller velat veta om orsaken till denna olydnad. Jag ser nu ej mera ondt uti att gifva följande upplysning: När vi kommo ner och möttes af ryssarnes förfärliga eld, befalde v. D. mig rycka ut i jägarkedja och rensa åkern från våra besvärliga grannar; detta lyckades. Efter en stund märkte jag, att skotten från vår sida hördes betydligt bakom mig. Jag stannade, och för att få upplysning om, hvarför kolo nen ej gick fram, kröp jax till landsvägen, der jag traffade flere kamrater som underrättade mig om den befallning de fått. Löjtnt. Jost v. Qvanten var en af dem. Han såg sin bror, fänrik vid vårt regemente, ligga Å i landsvägsdiket; missnöjd ropade han: Hvad, Hen-Å rik, ligger du der ? (Enligt andras tilläggande: när du rädd för kulorna, min gosse?) Henrik svarade intet. Han gick då fram och ruskade på broderns axel: en kula hade gått genom halsen och dödat ynglingen. Jag tyckers, sade jag, att vi lika gerna kunna dö närmare byn, som här i landsvägsdiket. Hurrarop hördes, hela kolonnen reste sig. (Enligt andra, skall någon officer svarat: Det är hjelpt med ett hurrarop, som ock strax hördes.) Jag skyndade till mitt folk. I fullt språng stormades byn; ryssarne drogo sig undan; byn och segern blefve vår. Det sades att A:z yttrat, då han hörde våra hurrarop: Det var illa jag släppte de galningarne lösa.s Öfverste Blum har äfven om samma episod i kriget meddelat utgifvaren några upplysningar: v. D., den ridderliga ärans sanne och utmärkte representant, fosterlandets nitiske försvarare, och hans brigad vunno ensamt slaget vid Lappo, såsom A:zs rapport säger: En öfverflyglingsrörelse troddes : ske åt Alapää, åt hvilken sida Tavastehus regemente stod till försvar. En grundlös rapport inkom härom till A:z; detta bestämde haltet nedanför backen. Orsaken var, att ryssarne helsade oss, utom med handzevärselden, med kulor, drufhagel och granater från sina batterier, skjutande grufligen häftigt och högt, ör att ej skada sina i rågåkrarne dolda jägare, — och nu hade äfven några granater exploderat åt höser, hvilket åstadkom misstaget. Möjligheten af v. dvantens hurrarop bestrides ej; men under kriget omtalades aldrig denna sak, som ej hade något inlytande på anfallet framåt i det hela. Hade v. Q. sifvit anledningen, skulle bans namn ej saknats i rapporten; han var annars en tapper och användbar