alltför mycket slägttycke med inqvisitionens fordna, för att i våra dagar kunna med hopp om framgång försökas. Då, enligt skriftens intyg, Gud ur allehanda folk utsett sina trogna, sålunda alldeles icke instängande dem inom vissa geografiska och politiska landamären, så torde ock menniskorna göra klokast uti att ej för mycket uteslutande befatta sig med dylika konfessionella egodelningear. På grund af det här anförda, måste vi således förorda ett snart upphäfvande .j mindre af de i missgerningsbalken ännu qvarstående straffbestämmelserna emot affall, än ock ett enkelt afskaffande af konventikelplakatet, detta gamla kläde, hvars försökta lappande med nya klutar sista riksdagens erfarenhet nogsamt visat vara alldeles fruktlöst. Med berörde plakat, en slags skråförfattning på det kyrkliga gebitet, är ingenting annat att göra än att låta det taga samma väg som dess ekonomiska själsförvandter. Uti det beklagligtvis under mer än ett årbundrade lyckade försöket, att åt en viss klass monopolisera rättigheten att förklara bibelordet, ligger någonting fullt ut lika papistiskt, som i det gamla förbudet för lekmän att läsa bibeln. Den invändning, som hämtas från möjligheten af missbruk, är lika svag i det förra fallet som i det senare, och döljer illa det verk!iga syftet, nemligen att hindra folk ifrån att röra sig på egen hand samt att så länge som möjligt söka bibehålla en judisk förlät emellan lärare och åhörare. Vi hoppas, att rikets snart sammanträdande ständer måtte med allvar betänka dessa vigtiga frågor och gifva dem en lösning, tillfredsställande och fruktbringande ej mindre i moraliskt och politiskt än i kristligt afseende. Om Sverge och dess förhållanden kan i detta fall sägas, och med än mera skäl, hvad en engelsk statsman, lord Lyndhurst, nyligen (midsommarsaftonen i år) yttrade i öfverhuset i judefrågan: Vi ha i Stora Britannien lyckats införa en ärftlig monarki med fria institutioner; men det finnes ett undantag i: detta system af frihet, hvilket föröfrigt allmänt är gällande — en fläck, enligt min tanke, som bör utplånas. Låtom oss bannlysa detta enda stadgande inom kretsen af gamla förlegade lagar, eller låtom oss snarare rycka detsamma ur lagboken, och sålunda fullkomna ett system, som är grundadt på denna förnuftets och rättvisans eviga princip, enligt hvilken borgerliga rättigheter icke äro bundna af religiösa meningar.