Vi kastade för några dagar sedan en blick, på beskaffenheten af det missgerningsbalkens f hägn, hvarmed man ännu, i strid med grundc lagens bud i 16 8 regeringsformen, vill ha!va i vår statskyrka omgärdad, och vi erinrade om ;1 några af de lärdomar, som vi i detta ämne i kunna hafva att hämta af historien. I Men, invänder man, huru skulle det väl gå, j! om man genom ifrågavarande straffbestämij! melsers borttagande sönderbröte alla de helsosamma dammar våra fäder uppfört emot villfarelsen och öppnade fritt tillträde för je-; suiter, mormoner, baptister, — mahomedaner ; och buddhadyrkare icke att förgäta — hvilka alla likt gräshoppor då skulle öfversvämma landet. Härpå svara vi endast, att först och! främst ingen lag för närvarande hindrar dy-i! lika villoandar att i riket inkomma, och :tt ! emot vådorna af deras lärofrihet ej heller nå-j gon verklig garanti gifves (konventikelplakai! tet, hvarom vi snart skola yttra oss, är egentligen riktadt emot statskyrkans egna med) lemmar); vidare att erfarenheten i ja länder, j der verklig trooch religionsfrihet finnes, åda!! galagt att de befarade vådorna deraf äro mera ; j ; i f s l q inbillade än verkliga; och slutligen att väl i värsta fallet ingen verklig eller särdeles beklagansvärd förlust skulle uppkomma genom j! främmande lärors eröfringar af sådana, som icke hafva något annat stöd för sin orubbliga ståndaktighet i luterska bekännelsen, än den lyckliga obekantskapen med andra läror. Att statskyrkan sjelf deremot skulle komma att befinna sig väl, om dess nu förklädda fiender skildes från dess sannskyldiga vänner, : och att hon, sålunda luttrad, skulle liksom ! genom en mäktig fjederkraft höja sig ur sin ! närvarande dvala, anse vi böra blifva en gif-! ven följd af den bekännelsefrihet vi förorda. ! Visst är, att det eländiga skrymteri, som ge-! nom det nu gällande systemet uppmuntras ! och befordras, skulle på en gång gå mistel! om det slags berättigande, som vådan att för-1 lora det för samfundsmenniskan käraste när : stan gifver vid handen. Och häruti ligger det: djupa moraliska lyte, som vidlåder detta äflan-: de att med straffmaktens spetsgård söka kringstänga det friaste under solen, menniskoan-: dens öfvertygelser, menniskohjertats tro och å bekännelse. Behofvet att i andliga ämnen : fritt forska, att lefva på frukterna af dennal forskning, när lagens och sedlighetens budl icke derigenom kränkas, samt slutligen att: i ord och gerning bekänna den tillkämpadel öfvertygelsen, kan och får icke bindas iskol-I tvång. Att den moraliska slapphet, som blir följden af ett motsatt förfarande, skall utöfva en tryckande inflytelse äfven på det politiska lifvet, är klart, och man behöfver ej länge forska i häfderna för att finna, det nationer, som tillkämpat sig samvetsfrihet, och hos hvilka medborgerligt förtroende, att ej ta a om medborgerlig tillvaro, icke är beroeende af trosåsigter, vunnit en vida störe politisk utveckling än de folk, som ännu icke lyckats lösgöra sig ur det religiösa tvångets fjettrar. Det ligger ock i sakens natur, att medborgare i ett samhälle, som lemnar dem tillfälle att fritt sköta sina andeliga angelägenheter, skola bättre vårda sina jordiska plikter och känna sig tacksammare och mera välvilligt stämda emot dess styrelse, än fallet kan vara i de länder, der staten, icke nöjd med det politiska förmynderskapet, äfven tagit det religiösa om händer. Svårigheten och förhbatligheten af de religiösa strafflagarnes praktiska tillämpning tilltager ock naturligtvis i jemnbredd med civilisationens framsteg och opinionernas utbildning, hvaraf följden blir, såsom i Sverge på senare tider, att, under det vissa domstolar strängt låta lagen ha sin gång, andra åter skygga tillbakaför ett med deras ädla kall så föga förenligt inqvisitorskap. Så ser man på vissa orter personer utan den ringaste påföljd utöfva handlingar, hvilka på andra orter strängt straffas. Följden häraf blir, att lagen betraktas antingen såsom en död bokstaf, hvilket verkar förakt för lagskipningen i allmänhet, eller ock såsom ett Damoklessvärd, efter godtycke drabbande eller skonande. Betraktar man saken från en ännu högre synpunkt, från den högsta, den kristliga, så torde för de ödmjukt forskande, om ej alltid för de skriftlärda, så mycket vara klart, att kristendomen mindre är en lära än en kraft; att denna kraft är kärlekens, kämpande, icke emot de villfarande, utan emot villfarelsen, icke med köttsliga vapen, utan med andliga. Om de, som företrädesvis kalla sig kristne, ville besinna, att sjelfva detta namn innebär en oeftergiflig fordran på efterföljd af förbundets stiftare, af honom, som i tiden outtröttligt kallar med det kärleksfulla, ännu till alla fortljudande ordet kommer — så skulle de säkerligen: icke vara så snara att från sina läppar låta höra och i sina lagar inskrifva de kärlekslösa orden gån bort! De skulle då söka, att der enhet i hufvudsaken eger rum, låta skiljaktigheterna i det jemförelsevis mindre väsentliga fritt sammanbestå under denna enhets hägn. Och om olikheterna skulle befinnas sådana, att de befarades intränga på sjelfva röten af det, andliga. lifvet, skulle de bekämpa det onda endast med sanningens vapen och, om äfven en sådan kamp visade sig fruktlös, öfverlemna striden och segern åt vår Herre. : Men såsom ett gifvet vilkor för hvarje kamp på. öfvertygelsens område torde väl få anses, att åt de kämpande lemnas rum att fritt uppträda och försvara sig. Att, då striden gäller meningar och således måste föras med skäl, söka göra sig af med motståndarnes personer i stället för att vederlägga deras skäl, är en stridsmetod, som eger