hvilket påhitt!... Ventre-saint-gris! mäster la Varenne, denna gång har ni haft mig att rodna, men vänta litet ... Upptagen af sitt glada skämt; bemärkte monarken ej den höga purpur, som hans oförsigtiga ord framkallade på Gabriellas. kinder, och han lemnade derföre sin munterhet fria tyglar. Äfven Espårance vände sig bort, men det var ej för att dölja sin rodnad, utan för att qväfva den smärta, hvilken konungens närvaro och det häftiga uppvaknandet efter så många sköna drömmar förorsakade honom, Gabriella såg hvad som tilldrog inom hennes älskare och hon räckte honom genast sin hand under förevändning att tacka honom för hans visade vaksamhet. Denna handtryckning var nog; den upplifvade ånyo hans sjunkande mod, och hans själs bitterhet flög bort i en enda suck. Apropos inföll konungen, hastigt vänd mot Mayenne, det återstår mig ännu att fråga er, min kusin, hvad ni ämnar företaga i afton... Har ni lust att till trots för alla förrädare och skälmar, hvilka väl lära skära tänderna af raseri öfver vår försoning, stanna qvar här och supera med oss... eller vill ni hellre återvända hem och reflektera?.. . Reflektera!... utropade hertigen. Bevare mig Gud från något sådant, sire!... Jag har reflekterat nog nu, jag har tillbragt tillräckligt många nätter utan att kunna sofva... Här böra finnas goda sängar och godt vin. Derför ansvarar jag, svarade Gabriella. Nåväl, fru markisinna, Värdigas då erbjuda mig begge delarne för denna natt, återtog hertigen, öch i morgon... I morgon skola vi tala om affärer, menar nis, afbröt konungen. Pardieu! det skall ej draga lång tid, ty jag beviljar på förhand allt hvad ni begär... Allt? frågade Mayenne leende.