Aftonbladet – 1 augusti 1856, sida 2

RR RÅNE SAR —— med Jättesteg, jag är oformlig och tung, man måste nästan bissa upp mig på häster: betänk det!... Jo jo, lifvets rosor hafva lär scsedan visspat!... Jag längtar efter lugn!.. Jag längtar efter den allmänna aktningen och mina fordna vänners tillgifvenhet . . . Och ändå vet jag att denna längtan är både narraktig och löjlig, ty dylika dyrbarheter kunna endast förvärfvas genom krig, blodigt krig!... Aktning, vänskap, lugn, dessa trenne saker, hvilka borde utgöra menniskans högsta och skönaste mål här i verlden, de komma ej att tilldelas mig förrän den dagen då en kula gjort slut på mitt eländiga lif och slagtfältet blifvit min graf. Gabriella afhörde med spänd uppmärksamhet utbrottet af denna djupa smärta, hvilken för första gången klädde sig i tal; och hon förvånades öfver att finna den fruktade her: tigen af Mayenne så melankolisk och så nedstämd. O att konungen hörde er! utropade hon lifligt, freden skulle då snart vara sluten... en olycklig fiende är för honom nästan en vänl, Måyenne reste sig upp; hans ögonbryn voro rynkade och hans händer knutna. Om det vore möjligt,, utbrast ban, kastande en genomträngande blick omkring sig, om konungen mig ovetande lyssnat till mina ord och sålunda uppsnappat mina hemligaste tankar, så tror jag vid Gud att jag skulle dö af skam och sorg... Men nej! konungen kan ej hafva varit ett osynligt vittme till detta samtal, hvilket jag ansåg oss vara emellan... Eller bur, madame, fins Henrik IV här dold för var blickar?... Säg, har ni verkligen varit i stånd att utlägga en så afskyvärd snara för den, som utan tvekan anförtrodde sig åt er heder?... Har ni verkligen velat utsätta mig för någonting så förödmjukande som min fiendes sarkasmer? ...