Aftonbladet – 1 augusti 1856, sida 2

välsignelser, förlorat betydligthos liberala och demokrater, hvarom en annan gång mera. Österrikiska tidningar uppgifva, att hrr Stahl, Hengstenberg och v. Gerlach hafva för afsigt att grundlögga ett diakon-stift, ett slags protestantiskt kloster. I förbindelse med detsamma skall man sätta skolor, i motsats till universiteternas frihet, efter mönstret af jesuitanstalterna i Freiburg och andra dylika inrättniagar. Dermed vore den protestantiska katolicismen såsom institut fullkomligt förkroppsligad och installerad, men tillika grunden lagd till en stat i staten. Härvid må anmärkas, att nyligen i Spandau; tätt vid Berlin, jesuiter sammankallat och afbållit ett möte eler så kallad mission i den lilla katolska kommunen. Då jag nyligen omtalade processer mot baronessan v. Zedlitz, som för bedrägeri dömdes till ett, proletärklassen numera icke uteslutande förbehållet, flerårigt tukthusstraff, tillade jag, att äfven en annan förnäm dam biifvit för ett understucket barn träffad at rättvisans arm. Det är baronessan von Feilitsch, och dramat passerade på godset Stenndort, vid foten af Rudelsburg i den vackra Saaledalen. En förtrogen hade förskaffat henne ett barn från en fattig braunschweigisk boktryckerikonstförvandts familj, nvilket under loppet af Juni aflidit hos föräldrarne, åt hviika det blifvit återlemnadt. Den anklagade, instäld för jurydomstolen i Naumburg (preussiska regeringsdistriktet Merseburg), föregaf, att hon hade framhaft detta barn för att göra sin man , :om alltjemt behandlat henne hårdt, emedan hon icke födt honom några barn, en glädje. Hon hade för detta ändamål tillstält en skenbar nedkomst, låtit väcka sin man ur sömnen och säga honom genom den bestuckna barnmorskan, att det var lyckligt öfverståndet, men det var biott en liten fröken. Det utröntes likväl vid domstolen, att hufvudmotivet var att göra intrång på mannens arfvingars rätt, ty godset är fideikomiss och öfversår, emedan inga bröstarfvingar finnas, efter nuvaran !e innehafvarens död till dennes broder. Baronessan mås:e då lemna stället. För att förskaffa sig en varaktig stad, tramhade hon detta barn, hvilket sedermera blef röjdt genom någon obetänksamhet af de verkliga föräldrarne och, genom ett meddelande från den braunschweigska polisen åt de preussiska myndigheterna, ledde till rättegång. En vistelseort har nu friherrinnan v. Feilitsch visserligen tills vidare funnit. Hon är, liksom den barnmorska, som räckt henne en bjelpsam hand, dömd till 2 års tukthus. En annan högst karakteristisk process, men som hade en för de inblandade oförtjent god utgång, är följande: en adlig ung man, hvars namn blifvit i domstolstidningarne hemlighållet, hade accepterat en vexel, men försummat att betala den. Han stämdes, men bevisade med utdrag ur kyrkboken, att han vid acceptens tecknande var omyndig och derföre icke kunde tvingas till betalning. Fordringsegaren förklarade nu kyrkboken vara förfalskad och erbjöd sig att bevisa, att gildenären var två år äldre än kyrkboken utvisar. Datum hade nemligen blifvit orätt skrifvet, för att dölja ett felsteg a? modren .... Men domstolen tillät icke denna bevisning, emedan kyrkboken icke får så utan omständigheter anfallas. Fordringsegaren har likväl besvärat sig öfver utslaget. — Och härmed må för i daz det vara nog med scener ur det preussiska high life. BL