Aftonbladet – 31 juli 1856, sida 2

dast tjugo steg härifrån, och nyfikenheten står tydligt skrifven på deras ansigten. Jag har redan slutat... Gör mig denna tjenst, Esperance, tro mig, den är omätlig . -och var rädd om er... hör ni, var rädd om er ... jag skall nog vara tacksam! Skänk mig först innan vi skiljas en utaf dessa blickar, som ni gaf mig nyss... Tack... Huru dags i afton skola vi vara vid inuten ? Sä snart mörkret inbruftit., De begge pagerna hade åter intagit sina platser, och deras granskande blickar öfverforo forskande främlingen. Esperance bugade sig vördnadsfullt för Gabriella, kusken snärtade till Kästarne, och Ken: nes vagn flög bort med blixtens hästighet. : Den unge mannen höll några sekunder inne sin häst, hans djupblå öga följde markisinnans bortilande ekipage, och när det ej mera js synligt vände han sin otålige springare åt öger. Med tankarne fästade på Gabriella sprängde han fram öfver slätten, oupphörligt vändande hufvudet för att efterse om några spioner vore i granskapet, och han upptäckte verkligen snart en ryttare som, ehuru långt derifrån, uppmärksamt betraktade honom. Espårance :sporrade ännu mera sin löddrige arab, och den okände tog hastigt af vägen till Paris. Den unge mannen log; han förstod att endast fruktan kunde förhindra spionen från att vidare följa hans spår. Espårance hade en ansenlig sträcka att tillryggalägga från Vaujour till La Fertå-sousJouarre. Han tog af genom Anet, bytte om hästar i Precy och Villemareuil och fick slutligen, efter trenne timmars ou phörligt ridande, den lilla staden, dit Gabriella skickat honom, i ögonsigte. Som den unge mannen noga uträknat att det endast var tvenne timmars väg emellan