Aftonbladet – 30 juli 1856, sida 2

honom derföre alltid komma just i de ögonblick, då hon minst väntade hans besök. Detta utgjorde!likvisst icke :hednes plåga. Tvärtom, Gabriella. hade fattat en liflig vänskap för denna öppna och flärdfria karakter, hön älskade dettå glädtiga lynnes blixtrande infall, öch hon beundrade detta ädla hjertas okonstlade titbrott; Konungens sällskap vår henne således en njutning och ej en börda; men efter honom instälde sig de talrika uppvaktningarne;hofmännen och hofdamörna, alla med anspr k på artiga ord, vänliga blickar och förtjusahde leenden, och när dessa ändtligen aflägsnade sig, då var det de ödmjuke supplikanternes, de: enträgne furnissörernes och de fäle lycksökarnes tur. Gabriella böjde sitt hufvud och fogade. sig ödmjukt i sitt öde; men-som hon ibland kände en obeskriflig längtan efter att sjelf få rå om sin tid, som hon stundom nödgades dölja sina oskyldiga företag, af fruktän att hennes fiender skulle tyda och kungöra dem; så hände det ofta att hon, utmattad och nedslagen, saknade fjettratne vid Bougival, de långa faderliga förmaningarne och de hemlighetsfulla utflykterna till qvarnen. Hvarje motgång förbyttes snart till sorg för denna veka och känslofulla själ, och Henrik kunde icke hjelpa det, ty ban förstod ej de lidanden hvilka nedtryckte hans ljufva Gabriella, som aldrig genom ett enda ord förrådde dem. Visserligen anade han ibland hvad som föregick inöm henne, visserligen insåg Han någon gång att de band, hvaruti den höga samhällsställningen insnört hans älskarinna, endast plågade och besvärade henne, och han var då alltid den förste hvilken försökte att sönderslita dem, Den stackars konungen älskade ju sjelf oberoendet högre än allt annat; huru hade det väl varit möjligt att ej han skulle haft medlidande med sitt hjortas afgud!