Aftonbladet – 29 juli 1856, sida 2

— —, tt tF1UV XVHzH0D0!0101DD-HL des, men knappt hade hennes ögon uppfångat de första orden deruti förrän hon uppgaf ett glädjerop. Detta rop kaliade genast Leonora till henn:s sida, och de begge väninnorna skyndade hastigt in uti en skuggrik allg, dit la Varennes blickar icke kunde nå dem. Vet du hvad konungen vill, Leonora? Jag gissar det, svarade den skälmaktiga forentinskan, men säg ändå. Jo, han vill att jag i afton skall supera tillsammans med honom i Saint-Germain. Hvad skulle herr dEntragues säga om han visste detl utropade Leonora. Supn . afton ... Saint-Germain... de der tre förskräckliga orden för en ung flickas dygd! Henriette svarade ej, men det leende, som krusade hennes pPurpurläppar, bevisade italienskan mer än väl att hennes dygd ej fruktade så eländiga faror. Jag vet nog, inföll den listiga Leonora, hvilken till och med förstod tystnaden, att ni aldrig skulle kunna vara så tanklös att bevilja någonting före er rivals fall.-Tatt ändå... tänk om det fölle SE ma öfverraska er med konuagen? i ke vevekolk reste bittida i morse till MonRR hon ensam ? frågade italienskan. isst, efter konungen vill begagna hengavs för att bjuda mig på supå.n Såå, hon har rest ensam! mumlade Leonora tankfullt. Och jag ser verkligen ingenting ondt uti att under hennes vistande på Monceaux tillbringa en timma tillsammans med konungen för att i hans öra hviska en och annan god sanning. j Ni har rätt, stammade Leonora tankspridd. Hvad tänker du på? På markisinnans resa.