vis icke tillägga, ty att lefva hos dig har allt sedan jag lärde känna dig utgjort min högsta lycka... men det måste ske, och jag böjer mig under plikten... man är soldat och man känner sin disciplin... I morgon flyttar jag som sagdt till förstaden..s Nu kunde Esperance icke längre beherrska sin konstlade vrede, utan fattade härdt Pontis arm för att draga honom upp från den mjuka gräsmattan, på hvilken han alltjemt behagligt rullade sig. Var så god och prata icke några dumheter... Du bor der du bor säger jag, och hvad herr de Crillon beträffar, så skall jag nog, med all tillbörlig aktning och vördnad, skingra de ogynsama tankar han fått om mig -sDet vore väl märkvärdigt om jag ej sjelf skulle ega rättighet att bestämma öfver mina egna hus!... Se så, Pontis, lyd mitt råd: tänk icke mera på eremitaget i förstaden, ty du får ändå aldrig sätta dit din fot! Pontis, som hittills alltid varit van att göra sin vilja gällande, betraktade Esperance förvånad. Den stackars gardisten visste ej att det icke fins någonting så envist som en låtsad vilja. Det vill säga att du vägrar mg -Att flytta härifrån ... afbröt Esperance. Alldeles!s.. Jag gör till och med ännu mera: jag förbjuder dig det! Pontis ansigte antog vid detta korta svar lett uttryck af så komisk nedslagenhet, att GaI briellas älskare knapt kunde hålla sig allvarsam. Min önskan att få flytta till förstaden var icke. alldeles så oegennyttig som det syns, I stammade han förläget och fattade vännens arm. Jag ville gerna slå två flugor i en smäll, förstår du väll i Nej, det förstår jag visst ieke... förklara dig tydligare. i