Aftonbladet – 25 juli 1856, sida 3

BLANDADE ÄMNER. Furst Florestan I af Menaco har den 20 sistlidne Juni samlats till sina fäder i en ålder af 71 år, och den 25 i samma månad blef ban med stor pomp bisatt i kyrkan Saint Thomas dAguin. Han afled i sitt botell i Paris, der hån på senaste tiden oafbrutet uppehållit sig. Det händelsedigra året 1848 störtade äfven denna storhet. Samhällets grundvalar rubbades i det hittills så orubbliga Monako, och furst Florestan drog sin kos, i det Carl Albert den 18 September 1848, genom ett blott dekret, införlifvade hela furstendömet med sina stater. Och dock hade Monakos tillvaro af samtliga europeiska stormakterna blifvit förklarad såsom oumbärlig i och för den europeiska jemvigten. Uti traktaterna af 1814 och 1815 stod i tydliga ordalag att låsa, det ingen finge drista sig till att utsträcka sin fräcka hand efter Monaco, och ingen lades detta mera på hjertat än konungen af Sardinien, åt hvilken derjemte uppdrogs att vara rikets och regentens protektor; en bestämning, som kort derefter ytterligare bekräftades och högtidligt besvors i en särskilt traktat af 1817 mellan konungen af Sardinien å ena samt fursten af Monaco å andra sidan. Ingen fiendskap, intet krig skulle någonsin störa det goda förhållandet mellan de båda monarkerre, och hvad specielt beträffade konungen af Sardinien, så skulle aldrig någonting ligga honom så mycket om hjertat, som att vaka öfver Monacos oafhängighet. Också förblef besagde goda förhållande i sjelfva verket icke stördt ända tills odjuret 1848 utspydde sitt gift öfver det lilla landets inbyggare; den vuxna, manliga delen af Florestans 6,700 undersåter fick en förvånande lust att hålla offentliga möten, på hvilka de företogo sig de aldraförskräckligaste saker, som stodo iuppenbar strid med kronans rättigheter. Florestan försökte göra motstånd, men strömmen växte allt mer och mer, och lyckligare än Ludvig XVI, lyckades det honom att under åtskilliga förklädningar komma öfver riksgränsen. Hans första handling, då han åter kunde andas fritt, var naturligtvis utfärdandet af en högtidlig förklaring, deri han stämplade allt hvad rebellerna företagit eller framdeles kunde företaga sig som dödt och af noll och intet värde; och från denna stund tillbragte han tiden uteslutande med att skicka. sändebud till alla hof för att protestera emot det mot folkrätten begångna brottet. Florestan I bibehöll i dessa motgångens dagar den honom-medfödda värdighet, ceremonielet handhades med den strängaste noggranhet, och nästan hvarje vecka höll han konselj i sitt hotell vid Rue Saint-Guillaume-Saint-Germain, för att inhämta ina ministrars tanke om inträffade depescher från främmande hof, eller med dem öfverlägga om den form, hvari en eller annan protest borde affattas. Senast uppträdde fursten af Monaco vid pariserkonferenserna, i det han tillstälde stormakternas ombud en väl skrifven afhandling mot revolutionens hydra, som gaf grefve Buol en välkommen anledning att bestrida Sardiniens rättighet att uppträda i hela Italiens namn; Florestan I borde ju också höras. Icke destomindre upplöstes pariserkongressen utan att den fördrifne fursten blef åter insatt i sina förra rättigheter. Monacofrågan förblef olöst liksom den neufchatelska, och hvem vet hvilza faror deraf kunna uppstå för Europa? — Furst Florestan besteg tronen år 1841 och tillbragte således hälften af sin regeringstid i landsflykt. Hans stamfar, den i verldshistorien berömde Grimaldi, tog. genom list, våld eller arf, Monaco i besittning år 980, och detta ärorika hus har således icke regerat i fulla 1000 år. Det räknade många utmärkta medlemmar, och Florestan I var en värdig telning af den gamla stammen. Innan den tunga regeringsbördan lade beslag på alla hans krafter, och medan han ännu som kronprins kunde fritt följa sin böjelse, sysselsatte han sig mycket med litteraturen, och skref bland annat en ofantlig massa lustspel, af hvilka dock intet enda kommit på scenen,