Aftonbladet – 25 juli 1856, sida 2

härifrån, förrän jag sagt den olycklige, huru gränslöst jag lider. Crillon höjde på axlarne och gick. Det hemska tåget hade redan satt sig i rörelse. Med högburet hufvud, djerf hällning och frimodig bliek, vandrade la Ramåe emellan en dubbel rad af polissoldater och fångknektar. När han kom midtför guvernören, tillslöt han ofrivilligt ögonen och mumlade sakta: förlåt!... förlåt! Om en halftimma skall jag hafva förlåtit er svarade gubben på samma sätt. I detta ögonblick varseblef la Ramde Esperance, som genomskar massan och hastigt närmade sig honom. Men i stället för att välsigna och tacka denne högsinnade försvarare, hvars ädla afsigter krönts af ett så förfärligt slut, utbrast han med vild häftighet: — Ahl... förrädare... usling!... du kommer således att skåda ditt verk!... du vill då srmäda mig ända i dödskampen!... Eländige! jag fårstår... du längtar att få se mig död för att sedan lugnt kunna stjäla Henriette ... Jag kände dig jag! ... tillade han med okufligt raseri. — Jag visste nog att du ännu älskade henne och att du aldrig skulle afstå henne åt mig... Fege mördare! ... det är du som störtat mig!... det är du som förrådt mig!... Njut af din triumf! ... Jag går till döden !) Rv 8R Den förtviflade Esperance sökte förgäfves att afbryta honom. ,; Usling!... usling! fortfor la Rame6e. Men Jag blir bämnad... Hon älskar mig, och hon skall evigt förebrå dig min död! ..2 Och fängen gjorde en häftig rörelse, liksom för att med ett knytnäfveslag slå Esperance till marken. . Huru! ut-opade Pontis och tryekte under