Aftonbladet – 25 juli 1856, sida 2

ett doft rytande sin väns händer, huru!. .. du låter skymfa dig af denne eländige mask!... du låter anklaga dig af denne stråtröfvarel... utan att svara!... Espårance, hör du då ej de anklagelser, som denne usling slungar emot dig... Svara... svara... säg honom hela sanningen om denna qvinna... denna djefvul i menniskoskapnad! . Tyst! befalde Esperance med sublim mild het. Den olycklige har endast ett ögonblick att lefva... hvarföre skulle jag förbittra hans sista stund!... Tyst!... Må han bibehålla tron på henne, som utgjort hans lifs förbannelse ... må han anse mig feg och förrädisk... Arme dåre!... han tror sig verkligen älskad af detta afgrundsfoster... och han dör nöjd!... Med giriga blickar men stumma läppar följde den oerhörda menniskomassan fången, hvars mod ej en enda sekund svigtat. Hans gång var säker och hans rörelser fria, liksom om han gått till en fest. Anländ till Grevetorget, gjorde delinqventen en häftig halt, och hans djupblå öga nästan genomborrade den täta folkhopen. Hoppades han att blifva räddad af sina anhängare? ... eller ville han uppfånga det sista leendet från sin eländiga bruds rosenläppar? Ingenting!... dödstimman hade slagit!... Likt en triumfator uppsteg den unge mannen få stegen, och utan en enda klagan öfverlemnade han sig åt bödeln. — — — — — Allt var slut; Ia Ramee hade återgifvit sin själ till Gud, mumlande Henristtes namn: IT. Blod för blod. Samma d m den olycklige la Ramåe blifvit afrättad, skyndade Paris hela adel till