PARET IA SR a rs RR burst i öfverhuset och lord John Russell iunderhuset ha hållit tal, ministrarne ba svarat, och dermed var saken båda gångerna slut, utan att man kommit till något slags beslut. På Lyndbursts fråga berättade Clarendon, huru -Idet kommit till att det ej blifvit fråga om Polen på pariserkon:gressen. Han och WaJewski hade haft anle ning förmoda, att ryska regeringen hade fö. afsigt att i Polen införa betydande reformei och lättnader. De hade derföre — detta der.öre är ganska betecknande och ganska naiv.t — ärnat bringa Polens tillstånd under öfv.erläggnin men hade för säkerhets skull på a.örhand ört sig före hos Orlow, huru han skule upptaga em dylik diskussion. Han hade svarat, att en sådan inblandning skulle omintev,göra reformerna, och man bade derföre tegat — för Polens eget bästa. Om Clarendon: vid denna förelöpiga förfrågan uttryckt sig; på samma sätt som han gjorde i öfverhuset,, så bör man icke förundra sig öfver Orlows svar. Han förklarade nemligen polska folkets behandling för en fråga, som anginge dexm:. inre; förvaltningen af en del af det ryska rikets, Orlow hade allt skäl att fråga tillbaka: hvad: hafven j att göra med Rysslands inre förvalt-ning? eller viljem j, att vi skola inblanda oss i hvad som rörer Irland och Indien? Claren I don vill ingenting veta om Wienerfreden och dess bestämmelser och om de internationella rättigheter, sony d6 gifvit deltagarne i fördraget. England har också 1831 ieke velat veta någonting derom; Medan lord Palmerston. i höll kalaser, föreslog skålar oeh dansade till: I förmån för Polen — den årliga polaekbalem li Guildhall eger ännu rum, — medan har mottog adresser och tacksägelser för sin antiryska verksamhet — på hvilken ännu alltjemt finnes folk som tror, — afvisade har Österrikes och Frankrikes förslag att intervenera med den anmärkningen, att:tiden dertill ännu icke vore kommen. Nu ändtligen är tiden kommen, icke att återställa Polen, utan att förklara det för en beståndsdel af Ryssland, och dess författning, som enligt Wienerfördraget skulle utgöra bandets mellan Ryssland och Polen, för en fråga, som anrgår Rysslands inre förvaltning! England uppgifver sin fördragsmessiga rätt latt intervenera mellan Ryssland och Polen; I men i Italien vill det inblanda sig (åtminstone mot de små regeringarne) på grund af dena dunkla frasen om Europas allmänna intresse.. Men hvad engelska ministeren vill ernå i England, och hvilka medel den vill använda, är lika obestämdt och dunkelt som sjelfva grunden, hvarpå den stödjer sin inblandning. Sardinien, som bragt hela saken å bane, betecknar Österrike såsom orsaken till alla Italiens lidanden. Och hvad göra England och Frankrike? Pe anhålla hos konungen af Neapel, att han täcktes regera något mildare och rättvisare; konungen af Neapel svarar, att han ärnar regera så, som han har lust; och lord Palmerston förklarar, att han icke förtviflar om att ju icke enahanda framställningar skola förnyas från annat håll, som: skall skaffa dem mera gehör d. v. s. från Österrike, kanske också från Ryssland, som på en gång så varmt tagit sig an den konstitutionella sardinska staten! Dessutom bearbetas påfven att sätta i verket sitt metu proprio af 1849. Detta är hela vinsten af de batten. Blott en sak är dervid klar: Rysslands ändamål. Ryssland vill bereda Österrike svårigheter; derför understödjer det Sardinien, derföre vill det förena Donaufurstendömena och, såsom en Wienertidning uttryckt sig, göra dem till ett andra Sardinien. Men hvilken politik Frankrike och England, som afslutat fördraget med Österrike af den 15 April, följa uti Italien och vid Donau, hvarföre de göra gemensam sak med Ryssland, i hvad mån de dermed mena ärligt, i hvad mån de sinsemellan äre öfverens, det konstistutionella England och det despotiska Frankrike, det protestantiska England: och kyrkans äldste sons, deröfver ha parlamentsförhamdlingarne ieke kastat ens en skymt af ljus. Något mer, ehuru ieke mycket, är bekant angående underhbardlingarne med Amerika. Sedan England och Förenta Staterna först kontraherat om och sedan kifvats om andras egendom, gör man ett försök att komma ifrån svårigheten genom att insätta denna tredje person, de eentral-amerikanska staterna, i sina Trättigheter. Ön Ruatan, som med anledning af sina förträffliga hamnar och sitt dominerande läge företrädesvis väcker Förenta Staternas lystnad, skall återgifvas åt staten Honduras, från hvilken lord Palmerston 1840 orättmätigt borttagit den. Säkert är, att underhandlinar äro å bane med fullmäktigen från Honduras, ån Alvarado. Om lord Palmerston har allvar dermed, eller om han endast vill dermed hålla parlamentet vid godtlynne, så länge det är tillsammans, derom vågar jag ieke uttala någon förmodan. Ett påstående måste jag likväl vederlägga desto bestämdare, ju bestämdare det af vissa tidningar uteprides: att Frankrike bemödar sig att bilägga stridigheterna mellan England och Förenta Staterna. Jag tror mig redan ha nämt, att den franska legationens organ, Courrier des Etats Unis, under tvisten om värfningarne sträfvade att efter bästa förmåga underblåsa bitterheten. Jag kan nu tillägga, att ett annat af franska regeringen vunnet blad, le Trait dUnion i Mexiko, uti poetiskt språk förkunnar, att kommande händelser kasta sin skugga framför sig, att allt förståndigt folk erfar en förkänsla af de europeiska makternas inblandning uti de amerikanska angelägenheterna, att denna inblandning icke kan aflöpa utan ett krig med Förenta Staterna, oeh att detta krig skall leda till åvägabringande af en amerikansk jemvigt, uti hvilken Mexiko skall bilda medelpunkten. Näst Ruatan är San Juan del Norte eller Greytown, som engelsmännen fråntagit staten Nicaragua och gjort till en fristad under protektorat af den löjliga Mosquite-kungen, sjelf en Englands skyddling, ett farligt tvisteäpple. I hvad mån underhandlingarne derom fortalvwd:t 2 saka hakant OT Alla akhot förarna