Aftonbladet – 23 juli 1856, sida 3

pet anklaga er för de brott, de mord, ni begått... Välj! vi få väl sedan se öm ni ej kommer att sakna den landsflykt, som er stackars medbrottsling nu erbjuder er! Jag är förlorad, tänkte Henriette, förlorad, i synnerhet om jag låter detta vilddjur ana mina tankar. r Och hon dolde ansigtet i sina händer, liksom för att qväfva deshäftiga enyftningarne. Jag vet, att! mitt lif tillhör den olyckligen, stamnmiade hon, jag vet, att jag är förlorad för verldenwv. . men låt? mig åsinstone få gråta öfver en vänära, Hvilken icke allenast fläckar mig; utån också -hela min familj O, min Gud, om jeg varit brottslig, så far du mig bra grymtl Detta är: det enda medlet att godtgöra edra brott, min fröken!... Så mycket blod borttvättas. ej.på en dag... Böj ert hufvud under Guds rättvisa hand SNåvälv, sade hon, min plikt är hård, men jag skall uppfylla den... jag lyder! Ifrån detta ögb blick, mit fröken,, svarade Espårance, skall jag icke blott förlåta er, utan äfven återskänka er min aktnibg. Den unga flickan betraktade honom med ett eget uttryck. Och dagen efter ert bröllop, fortfor han, skall ni af mig återfå, I hvär ai änmå vara, detta bref, hvilket ni så många gånger bedt mig om och som jag sedan ni blifvit gift ej mera anser mig egarrättighet att behålla. Henriettes stirrande blick lifvades, och endast: ett dutsläckligt hat: kal fransbringa en gnista sådan somi. den, hvilken nu brann i hennes öga. Det är bra mu derna at raseri. gÖrA. Huron g C Känner ni till C pJa. . SVälan!... Öfver porten vid Petit-Pont högst ipp på vinden ligger ett litet fum, dit fånsen i natt förflyttas, och det är derifrån han hon, skärande tänt hvad j kall