Aftonbladet – 22 juli 1856, sida 2

ders skull af konungen utverka bekräftelsen på mitt gifna ord... Hans majestät skall ju supera här i afton ? Ja, det tänker jag att han som bäst är sysselsatt med i detta ögonblick, ty han lär, harnibieu! inte ha väntat på mig. Ack chevalier, vredgas ej öfver att jag så länge uppehållit er och framför allt förlåt min oförskämda enträgenhet, men jag måste ovilkorligen ha den olycklige benådad i afton... Jag går nu min väg, jag vill ej längre falla er besvärlig, ty ni lofvar mig ju att snart komma efter... Eller hur?... Säg, lofvar ni ej att utverka den arme fångens benådning . . . Jo, jo, hvarföre skulle ni ej använda det välde ni eger... Ah, jag ber, jag besvär er, herr general, haf medlidande med både honom och mig I Espårances veka och bedjande röst gjorde ett djupt intryck på Crillon. Vänta litet, afbröt han rörd. Jag ser att hela sällskapet ännu är qvar uti biblioteket, förmodligen är bordet inte färdigdukadt ... stanna derför qvar här några minuter, så skall jag hämta hit konungen på det att ni sjelf må kunna lyssna till hans svar... men kom väl ihåg, dåraktige pojke, att jag hvarken ansvarar för ett ja eller ett nej. . Med hjertat klappande af glädje och tacksamhet drog Esperance sig åt sidan. Nej, sätt er der borta på bänken bakom afvenbokshäcken så länge, inföll fältherren. Godt... Om ni nu sitter stilla der en liten stund, så lofvar jag att ni snart nog sjelf skall få höra hvarje ord konungen säger lika bra som om han talade till er. Några minuter senare såg Espårance verkligen konungen och Crillon komma utför trap. pan och fördjupa sig uti allen, som sträckte sig framför afvenbokshäcken, bäkom hvilken han satt dold. (Forts. följer.)