Aftonbladet – 22 juli 1856, sida 2

Åh, chevalier, kom ihåg att ni sjelf förbundit er till det som jag nu tigger er om... Förbundit... förbundit? ... hvad fan är det nu ni pratar för gallimatias? Har jag förbundit mig till någonting ? Ja visst, general!... Eller har ni glömt bort att en viss man, som också ganska mycket lider af ädelmodsvurmen, en gång i Rheims sade till den arme ynglingen, af hvars sjelfuppoffring och mildhet han djupt rördes, dessa ord, hvilka för evigt äro inristade uti mitt minne: Kanske att jag skall kunna göra något mera för er, om ni är förnuftig. Ja, visserligen har jag sagt dessa ordv, stammade Crillon, men ... Inga men, chevalier ... Ni måste nu uppfylla det som ni lofvat, atbröt Espårance med mila envishet. Harnibieu! unge man, jag tror att du vill gifva mig en lexa ? Nej, nej, general, jag vill endast uppfriska ert minne. Jaså, du tror således att jag ej tänkte derpå när jag i morse såg konungens goda lynne?... Jo, Gudbevars, under hela hemvägen talade vi ej om någonting annat än madame de Montpensiers eländiga verktyg, och jag försäkrade konungen med full öfvertygelse att la Ramåe ej på långt när är en så genompiskad bof som det ser ut; dock är jag i själ och hjerta mycket glad öfver att han gäller derför uti verldens ögon... Vi gjorde honom rättvisa, vi öfversågo med honom, vi förläto honom, men hvad fan! han: har sjelf borstat sina stöflor till den långa resan; må han nu draga dem på sig och begifva sig af... Sådana der herrar är det alltid bäst att blifva qvitt. Ah chevalier, inföll Espårance enträget, jag har lofvat den stackaren att han skall få behålla lifvet, och ni måste för min he