Aftonbladet – 22 juli 1856, sida 2

sändt öfver oss... Visst fan måste ni vara galen, min bäste Espårance, för att kunna falla på dylika dårhusider.n Nej, herr chevalier, jag är ej galen, tvärtom jag bar noga öfvervägt min plan, och jag inser mer än väl alla de svårigheter som äro förknippade med dess sättande i verket, men jag är säker på att jag skulle blifva tokig af smärta och skam, om mitt företag misslyckades. Crillon rynkade sina svarta ögonbryn. Vet ni hvad, min unge vän,, utbrast han stampande med foten i marken, ni har just en riktig vurm ... Jaha, vurm sade jag... Man känner sig vanl:gtvis inte sjelf, men jag skall utan krus sätta en spegel framför er, jag ... Jo, det är rätt och slätt ädelmodsvurmen som ni lider af... Ni förekommer mig precist som Virgilii helige Eneas... han var alldeles en sådan der hjelte han också ... hvarje gång han gaf ett värjstygn så gret han efteråt, och ändå delade han ganska tappert ut dem... Den der hjelten har alltid förekommit mig både löjlig och tråkig... Fins det någonting otäckare än tårpilar af kött och blod ?... Nå, man får ursäkta herr Eneas Trojas brand; och glädjen öfver att hafva förlorat hustrun hade rubbat hans hjerna, men hvad är det för något som har rubbat er, om jag törs fråga? ... Vanvettige pojke, sköt om er, så att ni snart blir botad för ert fördömda sodhetsraseriln Men ju mera chevalieren skämtade, ju alvarligare blef uttrycket i Espårances ansigte. Jag har hittills aldrig bedt er om någonting, chevalier, inföll han vekt, ehuru ni många gånger erbjudit mig ynnestbevis vida öfverträffande min svaga förtjenst och mina mest ärelystna drömmar... I dag ber ja er... nej, nej, jag ber ej, jag bönfaller.. Säg, vill ni verkligen afslå min första bön? ...