Aftonbladet – 21 juli 1856, sida 3

Espårance räckte la Rame handen. Svär att ni gör hvad ni nyss lofvat. Jag svär det vid Henriette dEntragues!s utropade la Ramee med blistrande ögon. Men,, mumlade Esperance, om honskulle vägra? Ett mörkt moln drogs vid dessa ord öfver fångens nyss så strålande panna. Då skall jag vara mer än lycklig att genäst få dö... men hon älskar mig!... hon skall följa mig!... ack! min -herre, nu, sedan hoppet åter uppspirat i mitt hjerta, brinner jag af otålighet... Skynda er... hvarje minut är för mig ett helt sekel af oro och fruktan... gif mig Henriette, och jag skall tillbedja er på mina knän!...s Espåerance tryckte den olyckliges händer. NIi har icke kallat mig förgäfves, sade han, lita på mig, må mitt namn bringa er lycka ! När kommer ni tillbaka? frågade la Rameåe, blek af glädje. Bed till Gud, medan ni afvaktar min återkomst, och tiden skall gå fort.s Det kan jag icke... den vildaste oro beherrskar mitt hjerta, och min själ är endast uppfyld af en enda tanka... Henriette!... säg när kommer ni tillbaka? Räkna långsamt till tio tusen, svarade Espårance. Dermed slog han ett lätt slag mot jerndörren, hvilken genast öppnades, betraktade leende la Ramåe, som följde alla hans rörelser med sina sparande blickar, och försvann i: slutligen vänligt nickande. l Slut på sjunde delen. —