Aftonbladet – 21 juli 1856, sida 2

skatt... ) g skall ej mera vara der för att beskydda och försvara henne... detta, som vant hela mitt lifs syfte!... O! ni är skön, ni är högsinnad... ni är stolt, och hon har redan en gång älskat er, fortfor han med dof röst; kanske skall hennes fordna kärlek åter uppflamma, när hon får se er och hon jemför er triumferande ungdom... er strålande lycka... er lysande ställning med den på schavotten döde brottslingens kalla och usla qvarlefvor... men hon får icke älska er... hör ni det... hennes hjerta och hennes kropp få aldrig tillhöra någon här på råden... Jag vill ej i djupet af min graf kinna svartsjukans rysliga marter... ja, de döda ha också en själ, som lider, och jag har t nog här uppe ibland menniskorna .-.s. iofva mig derföre, svär, att icke beröfva min ande den qvinna, som i lifvet utgjorde min enda kärlek, min religion, min himmel... :k, låt mig få bebålla min Henriette!. d henne att för min skull afstå från verl;n och för evigt begrafva sig i ett kloster!. ig, tror ni icke att hon gerna skall uppfylla una min sista bön?... jo visst, hon kan ju 2 handla annorlunda, ty huru skulle hon il kunna lysa vid hofvet, älskad af konunsen, elier stråla uti verlden vid en påtvingad makes arin, medan hennes tjerta äsnu vore uppfyldt med minnet af den man, hvilken, för att rädda hennes lif, hennes ära, med glädje fallit ett offer för en skymflig död!. Lofva mig att Henriette skall taga slöjan... ati bennes ögon aldrig mera skola skåda en inans ansigte... det är för öfrigt det minsta som hon kan göra för mig... Jag vet nog, tt hvad jag begär af er är svårt, men jag ider helvetiska qval.,. ni måste ba medbhlande med mig, ty ni bör kunna fatta det rysliga i mitt läge... Denna älskarinna, som jag qverlemnmar, är så skön, så retande, så