Aftonbladet – 19 juli 1856, sida 3

brottslingen ville åtminstone följa den ena af dessa gudomliga föreskrifter, hvilken så väl öfverensstämde med hans semvctes röst, och ban begärde att få se Espårance, sin dödligaste fiende, Han vågade dock icke med säkerhet räkna på att den unge manren skulle komma, ty han erkönde inom sig, buru grymt han förorättat honom; han började ändtligen känna sig sjelf, och ban ryste vid minnet af Aumale och Ormesson, dessa båda ställen, hvilka så blodigt vittnade emot honom. Esperance kom likväl, och det var med en outsöglig glädje som fången störtade emot honom wid hans inträde i fängelset. Chåtelets guvernör, denne gubbe, som vi sett så vänlig emot Espårance, hade genast igenkänt sin f. d. fånge och förde honom nu leende till la Ramee. Det blef en rörande scen. Pången satt i en af dessa förfärliga fängelsehålor, hvilka endast kunna jemföras med sterhikkistor, ty arkitekternes hela konst syntee bär ej hafva haft något annat sylte, än att göra hvarje flykt omöjlig. Också måste menniskosnillet och bibehållelseinstinkten nödvändigt rygga tillbaka vid tanken på att undanrödja dessa oerhörda granitmassor, eller att sönderbryta dessa tjocka jerndörrar. Esperanco ryste vid åsynen af detta förfärliga ställe, tyst erkännande inom sig, att han förr skulle dö än tillbringa endast en timma i ett dylikt helvete, La Ramee var icke fjettrad; innesluten i ett dylikt fängelse, blefvo kedjor öfverflödige. Hen störtade som vi redan sagt; med ett högt. glädjsrop emot den af guvernören införde: ädelmodige gästen. På la Ramees begäran aflögsnade sig allev En af fångvaktarne qvarleranade sin lampa, (Forts. följer)