Aftonbladet – 19 juli 1856, sida 3

arme dåre, hvilken så blindt älskade Henriette dEntragues, att han oftast i henne såg en engel, ej äfven kunna tro på Katarina af Lothringen? Tiden. förflöt emellertid utan att någon annan förändring inträffade i den olyckliges öde, än att hans kroppsoch själsplågor oupphörligen tilltogo. I samma ögonblick, som tviflet ändtligen fick insteg i hans bröst, började äfven domrarne att med skicklighet uppblåsa det, i hopp att derigerom kunna bringa hofoin till en anklagelse emot hertiginnan, men allt var förgäfves; fången blef tyst, och bevärade, oaktadt domstolens alla lysande löften, med verkligt ädelmod den hemlighet, som kostade honom lifvet. 3 Kanske hoppades han ännu på hertiginnan; men äfven om så var, bevisade i alla fall hans lugn en verklig ädelhet, ty redan att icke förtvifla, under så förskräckliga omständigheter, var nästan stort. Alla dessa frestelser kostade honom dock grymma marter, ty denna frihet; som erbjöds honom, var ju tillika möjligheten att återfinna Henriette, och att återfinna henne var, i den stackars vansinniges tanke, paradiset på jorden. Aldrig hade la Ramåe varit olyckligare, men också aldrig. nöjdare med sig sjelf än nu; hans hjeltemodiga offer upphöjde honom i hans egna ögon, och han hoppades med öfvertygelsens värma, att det äfven skulle öka Henriettes kärlek till hennes storsinnade räddate, Också voro det ljufva minnet åf denna I hans ädla gerning och den öfver allting annat strålande bilden af hans älskarinna de begge ljuspunkter, hvilka underhöllo glädje och mod i detta hjerta, som la Tournelies och Ohåtelets bödlar dagligen sökte uppmjuka. Men oaktadt alla hans tvifvel och otaliga lidanden, jvar det med ex verklig lycksalig