Aftonbladet – 19 juli 1856, sida 2

Hans svaga sida, inföll Gabriella, blandande sig på detta vis i samtalet, för att gifva: Esperance litet tid att återhämta sig, tala om för mig, hvari den består, herr de Crillon I Jag vågar inte... konungen skulle göra för störa ögon, sade den tappre chevalieren skämtande. Åh jo, säg, säg, jag är sjelf mycket nyfiken, bad Henrik. Min herre, afbröt Esperance, läggande ett finger på sina läppar, tillåt att jag påminner er, det ni svurit att vörda denna hemlighet., Ja bevars! jag skall också vörda den, harnibieu hb Må fan taga de der hemhghetskrämarnel utropade Henrik, men er förutan mine gunstige herrår, skall jag nog taga reda på saken, och då, markiswna, skall ni få veta den af mig. Gabriella betraktade förstulet EspErarice, och hennes blick uttryckte tydligt: eg jag nödvändigt ville ha reda derpå, Så Plötsligen återljödo nu några trumpetstötar skogen. Det der gäller mig), sade könungen, mani söker mig förmodligen... vi borde säledes besvara denna signal., 5 Esprance förde vid dessa ord jJagthornet till sit mun och utstötte en vacker fanfar. Några ögonblick derefter framstörtade den lille Ia Varenne, på en enorm häst; en kurir åtföljde honom. För hans majestät! utropade den lilla extra postmästaren och lemnade monarken ett försegladt papper. Henrik bröt sigillet och sade kallt: La Ramåe är dömd till döden ! Esperance nedböjde sitt hufvud med så myeken samn smärta, som om denna dem