Aftonbladet – 18 juli 1856, sida 3

promenerade. Den lille extra postmästaren, som visste att hans rykte vid hofvet just icke var det bästa, vände sig vid. markisinnans åsyn bort och låtsade sedan betrakta parterrernas nejlikor och rosor med en uppmärksamhet, hvilken tycktes antyda mycken fallenhet för trädgårdsskötseln. Monarken hade likväl upptäckt honom, ehuru han väl aktade sig för att säga det. Men nu blef äfven Gabriella varse den lilla dygdiga personen och började hjertligt skratta. Abh! utropade hon, hans majestäts lille extra postmästare. Gond! sade Henrik, hvar då?, Der borta, sire! Ser ni icke hur han böjer ned sig öfver violblommorna? Gud låte bara den beskedliga menniskan kunna akta sig! För hvad, min Gabriella ? Jo, då han lutar sig ned så der, skulle ganska lätt alla kärleksbiljetterna kunna falla ur hans fickor. Alltid skämtsam, min vackra markisinna ! Ja, men utan elakhet, sire, det svär jag ... Ropa nu hit honom, ty kanske har han någonting att säga min konungslige herre. Det kan allt hända, ty jag har gifvit honom i uppdrag, att skaffa mig nyheter angående processen i Paris.x Utom processen fins det många andra saker, som han kan ha att meddela er, sade Gabriella leende och drog konungen vänligt med sig emot den lille la Varenne. Denne hade, ehuru lutad öfver blommorna, dock ganska väl märkt markisinnans rörelse; men som han ansåg det bäst att undvika Gabriella, aflägsnade han sig småningom, i hopp att kunna uppnå en närliggande syrenhäck, bakom hvilken han ville gömma sig. Aj, aj, Jag tror att ban är rädd! Fördömda åsna! mumlade konungen mel