mest fulländade qvinna, som någonsin närmat sig en tron... De bofvarne!... de förstå ej att värdera denna själ, hvilken, i stället för att hämnas, gråter, och sedan skyndsamt aftorkar sina tårar. Men tålamod!... ännu är jag icke herre i mitt hus, Gabriella; ännu hotar mig allt. Der harjag den valoiske ättlingen Ja Rameåe, der hertiginnan med alla sina Chåteler, och der Mayenne, med hela gin armå... Allt detta måste jag parera; huru då hinna tänka på mitt hjertas angelägenheter... men tålamod, tålamod, min ljufva engel...-en dag kommer, då Henrik IV ej mera behöfver frukta någon annan än Gud, och då är det jag som skall lära dem att vörda min Gabriella, ja, då skall allt blifva godt igen... lita på migl Sire! utropade markisinnan, er godhet går ännu längre än min smärta... förlåt mig! Jag var vansinnig... jag var fegl!... Borde väl jag gjuta galla i den bägare, ur hvilken ers majestät behöfver hämta glömska och ro från sina många vigtiga arbeten!... Nej, min ädle sire, jag är lycklig, mycket lycklig ... jag har yttrat allt detta af vanlig qvinnonyck och dåligt lynne... jag beklagar mig ej... förlåt mig... se, för öfrigt, jag är åter glad; ty liksom solen, hvilken i detta ögonblick genomtränger molnen för att med sina gudomliga strålar upplifva hela den nyss så modstulna naturen, göra konung Henriks vänliga ord alltid Gabriellas ögon lika nöjda och glada som de voro fordom ! Ni är en förträfflig qvinna, Gabriella, mumlade den rörde monarken, tryckande en öm kyss på henneg panna, och hvad jag sagt, är sagdt.n Konungen bade knapt uttalat dessa ord. förrän den lille la Varenne, Henriks hemlige budbärare, syntes i slutet af den alle, i hvilken Gabriella och hennes kunglige älskare