Aftonbladet – 18 juli 1856, sida 3

me —— Man räckte konungen stöflorna, 2 Hvad då? frågade Henrik efter en stunds förlopp. Ers maj:t vet ju hvarthän jag blifvitskickad ! Ja visst, men du kan lika litet ha de helsningar, som du å mina vägnar skulle framföra, som dem, hvilka mar i utbyte skickat mig, i dina fickor ? Nej, men... Tvenne kammartjenare närmade sig i detta ögonblick för att hjelpa monarken med sporrarne och kappan. La Varenne kan gifva mig mitt ridspö och min hatt, sade konungen till betjenterne, hvilka bugande aflögsnade sig. Se så, fortfar nu, la Varenne., — pJag har fått i uppdrag att lemna ers majestät detta -Dermed gaf ban ett bref åt monarken, hvilken genast girigt genomögnade det. Älskade sire I Minnet af er oroar mina dagar och mina nätter. Huru kunna Jefva med fen dylik plåga, och ändå buru kunna uthärda lifvet utan dessa berusande marter? Henriks ädelmodiga bjerta miste förstå mig, ty jag förstår mig icke mera sjelf. Henriette. Hvilken förvirring!s utropade den förtjuste konungen. — Det är den vildaste passion,, tillade la Varenne helt sakta. — Tror du det verkligen ? Ja visst. Det är ännu mera, ty det är Vansinne... föreställ er en bachant, sire . . . men den skönasie, som någon mensklig hjerna kan tänka sig, och ni gör er ett riktigt begrepp om denna hänförande varelse l Den lille mannen spärrade dervid ut sina små runda ögon, hvilken manöver gaf hans ansigte ett lika löjligt, sem eyniskt uttryck. (Forts. följer.)